Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLEY
hettan från våra oroliga hjärtan. Passionerade
älskande, som sällan mötas och då blott för
korta stunder, finna att de ej ha tid att vara
lyckliga, de äro alltför medvetna om de
flyende minuterna. Men i en interiör av
Vermeer tyckes allt, rummet och människorna
däri, tryggt och evigt leende. Trots deras
mörka virrvarr ha våra drömmar stunder av
strålande frid. Det är inte bara
oföränderligheten som gör det. Det är intet tvivel om att
det är vår frihet från Tidens tickande tyranni
som plötsligt ger tingen denna utsökta,
avrundade charm. Detta ymnigt flödande, av viljan
oberoende minne, som Proust gör till
huvudtemat i sin gigantiska roman, ger oss en viss
frihet i den fjärde dimensionen och det är
signifikativt att i Prousts roman äro de
vanliga tidsbestämmelserna nästan lika förvirrade
som de förefalla att vara i en dröm. Hjälten
och hans vänner tyckas samtidigt vara vid
alla åldrar; där finns ingen stadig marsch,
genom almanackan; Tiden visar sig
knappast i sin vanliga förklädnad; men hur utsökt
och hur rörande är ändå inte en hel förlorad
värld skapad på nytt. Visst finns där mycket
som får skrivas på en egendomligt pervers
individs konto. Men bokens originalitet och
verkliga betydelse har alltid synts mig ligga
i författarens avsiktliga flykt från Tidens
enkelspåriga bana och i hans sällsamt
fyr-dimensionella bild av sin värld och sina
figurer. A La Recherche du Temps Perdu.
Han fann att ingenting gått förlorat. Allt låg
där och väntade på honom.
Från denna synpunkt sett har det förgångna
ej försvunnit likt en brusten bubbla. För att
fatta denna dimension av tingen röra vi oss
i Tiden liksom en blind låter sina fingrar
glida över ett stycke skulptur. Vårt medvetna
jag färdas längs Tidens bana som på en
järnvägsresa. Det Förflutna är då den station vi
just lämnat och Framtiden är den station vi
nalkas. Det Förflutna är ej mer tillintetgjort
än en järnvägsstation tillintetgöres, när ett
tåg lämnar den. Alldeles som stationen
alltjämt står kvar med sina stadsbud och
konduktörer och kiosker och sitt stoj och sin brådska,
så existerar det Förflutna alltjämt, icke som
ett bleknat minne utan med all sin färg och
allt sitt liv och rörelse. Någonstans bakom
oss längs denna den fjärde dimensionens
bana ströva dinosaurerna fortfarande omkring,
smälter inlandsisen undan, bygga människorna
pyramiderna och Babylon, mördas Caesar,
avslutar Shakespeare just Hamlet och håller
Lincoln sitt Gettysburgtal. Ingenting — inte
en stavelse, inte en blinkning — har gått
förlorad. Alexander och hans män tåga alltjämt
mot Indien; Kolumbus seglar över Atlanten;
gamla St. Paul står i lågor vid Londons
brand; mrs Siddons spelar Lady Macbeth och
Beethoven anför Eroican. Den
tredimensionella synen på världen är förfärlig nog, men
den fyrdimensionella måste vara ohygglig.
Allt det Förflutna existerar längs dess bana,
icke som ett spöklikt minne, ett skuggspel,
utan fullt verkligt i sitt eviga Nu. Denna tanke
befriar oss från en vanlig skräckdröm,
vanligare för oss än för våra förfäder. Ty vi bli
ofta upplysta om att antingen människorna
fortsätta med att mörda varann eller till sist
lyckas bygga upp en äkta världscivilisation,
så blir ändå slutet detsamma. Solen skall
slockna, planeterna skola frysa till is, allt liv skall
upphöra. Människosläktet och allt dess verk
måste gå under för evigt. Ju vidare aspekten
är — som till exempel i Olaf Stapledons
sällsamma prosaepos ”De första och de sista
människorna”— desto djupare är känslan av
tragisk meningslöshet. Döden får sista ordet.
Glömskan kryper oss allt närmare. Men detta är
sant bara så länge man tror på den absoluta
realiteten hos vad vi kalla Tid. Om det
Förflutna existerar, då betyder världens
undergång inte mer än slutet på en roman eller ett
skådespel, ett slags nödvändigt artistiskt knep.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
