Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
Vi se ingenting meningslöst eller tragiskt i det
faktum att världen ej är tredimensionellt
oändlig och omätlig. Den måste ha en form. Den
måste ha en fyrdimensionell form också. När
den kommer till slutet på sin fyrdimensionella
bana blir världshistorien fullbordad, vad än
människorna ha gj ort. Ingenting kan läggas
till. Men det är där alltsammans, levande och
kämpande, i sin egen Tid. Och denna tro
reducerar ej, som så många andra nutida
föreställningar, våra handlingar till en flugas
meningslösa surrande utan ökar enormt
betydelsen hos allt vad vi göra. Måhända göra
vi två saker i detta livet: spela vår roll i det
i Tid nummer ett alltid pågående
världs-dramat samt skapa vår fyrdimensionella kropp.
Kanske samla vi in det råmaterial — sceneriet
och rekvisitan och dramats karaktärer — vi
behöva för vårt kommande liv. När hela Jones
vaknar upp i en ny Tid, vilket i själva verket
betyder att han rört sig i den femte
dimensionen, finner han måhända att han är ganska
hårt betungad av all sin
Tid-nummer-ett-erfarenhet. Vi kunna ej skickas till himlen
eller helvetet, men kanske vi kunna själva
göra i ordning dem åt oss.
Men om det Förflutna existerar, hur hänger
det då ihop med Framtiden? Dunne påstår,
med en viss beviskraft, att vi i våra drömmar
fånga glimtar av den. Den finns där alltså
redan i väntan på att vi skola anlända. Hur
kunna vi då, som Bergson så hoppfullt
försäkrade, skapa Framtiden? Jag tar upp en
penna och medan jag håller i den, känner jag
att jag lika gärna kan lägga ner den igen som
kasta den tvärsöver rummet. Det finns två
möjliga och sinsemellan olika Framtider, en
med pennan tillbaka på bordet och en med
pennan på golvet. Men enligt denna syn på
Tiden, såsom tingens form i en dimension,
som endast kan erfaras successivt, befann sig
pennan redan antingen tillbaka på bordet
eller liggande på golvet och min känsla
av att jag hade något val var en fullkomlig
illusion. Jag kom ihåg att Dunne skrivit
om ”ingripande” och jag hade ett oredigt
minne av hans påstående att ifall jag inte
hade lust att möta de tre elefanter jag sett
i min dröm så skulle en av mina ”åskådare”
kunna ”ingripa” och hindra att jag mötte
dem. Men om det var så, vart togo då de
elefanter vägen som min Åskådare nummer
två sett på någon punkt i min Tid nummer
ett? Hur bar jag mig åt för att avlägsna
elefanterna från tidsbanan eller alternativt
lämna banan innan jag mötte elefanterna?
Under de gamla hetsiga diskussionerna om
Den fria viljan och Determinismen hade jag
alltid haft en känsla av att ingen lösning på
problemet var möjlig, emedan vi på något
sätt inte kunde få tag på diskussionens rätta
utgångspunkt: vi hade inte den nyckel som
passade i just det hålet. Men här dök nu det
gamla kära problemet upp igen i en ännu mer
komplicerad form. Vi hade en känsla av att
ha frihet att välja och ändå var vårt val inte
bara förutbestämt utan alla dess otaliga
konsekvenser voro fastställda. Och om mitt liv ej
var någon resa på Tidens väldiga ström utan
helt enkelt upptäckandet av tingens
fyrdimensionella konturer, vad eller vem hade då
förutbestämt formen på denna kontur? Hur råkade
de där tre elefanterna hamna i min Tid
nummer ett? Hur hade Framtiden ordnats och
planlagts för mig? Teoretiskt sett kunde jag
inte inse att jag hade någonting med den att
skaffa, precis som jag inte känner mig ha
något ansvar för den tredimensionella formen
på mitt huvud. Men i praktiken hade jag ändå
en känsla av att jag hade en hel del ansvar
för framtiden. Jag kunde inte se annat än
att en hel del av vad som hände mig i år,
var resultatet av vad jag förra året beslutat
göra. Där var jag igen i den gamla labyrinten.
Hade Ouspensky månne en ritning över denna
labyrint? Kunde han leda mig ut?
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
