Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
den fjärde kalla vi Tid och den femte och den
sjätte äro okända för oss. Han framkastar att
den femte dimensionen — i rät vinkel mot
den fjärde, om man försöker lägga en
geometrisk syn på dem — skulle vara Evigheten,
inte den vanliga Tiden utsträckt oändligt,
utan den tidlösa, ständiga tillvaron hos varje
ögonblick längs den fjärde dimensionens linje,
det eviga Nuet. Då vi säga att det förflutna
existerar, måste det existera i denna
dimension. Men vad är då den sjätte dimensionen,
den slutliga, tredje dimensionen av vad vi
kalla Tid? Han ger den intet namn men säger
att längs den ligger förverkligandet av alla de
andra möjligheter, som varje ögonblick
innebär, men som ej förverkligas i vår Tid. Detta
är svårbegripligt men inte totalt otroligt. Han
påpekar med någon sanning att vad Tid
beträffar, så äro vi endimensionella varelser,
analoga med en slags Rummets
endimensionella varelser, vilka skulle vara dömda att
tillbringa hela sitt liv längs en linje och
ingenting veta om det som låge utanför denna.
Detta är sanningen om oss intellektuellt sett.
Vi äro dömda att tänka oss Tiden som ett
enda lopp. Men i vår intuition och vår fantasi
äro vi inte så hårt begränsade. I ögonblick
av hög stämning tro vi oss förnimma den där
femte dimensionens tidlösa, eviga Nu. Och
i vår fantasi kunna vi stundom ha en dimmig
känsla av den där sjätte dimensionen, det där
förverkligandet av andra möjligheter. Det kan
hända — det är jag och inte Ouspensky som
teoretiserar nu — att fantasien, en mycket
hemlighetsfull egenskap som ingen ännu lyckats
katalogisera och etikettera, är vår första vaga
känsla av denna slutliga dimension, och att
förflyttning längs denna skulle vara liktydig
med skapandet. Om vi vore fria att röra oss
efter behag längs de fjärde och femte
dimensionerna, skulle vi kunna uppleva det
Förflutna. Om vi hade frihet att röra oss i denna
sjätte dimension, skulle vi kunna ändra det
Förflutna, så som en konstnär ändrar på sitt
arbete för att bringa det närmare
fulländningen. Jag tyckte mig minnas att någonting
ditåt hade framkastats av Douglas Fawcett i
hans bok ”World as Imagination”. Ouspensky
kommer längre fram i sin bok till något
liknande, när han plötsligt framlägger den alldeles
nya teorin att den enda möjliga
reinkarna-tionen, och den i sin tur endast möjlig för
några få, högt utvecklade personligheter, skulle
vara in i det förgångna. Ont framkallar mer
ont, säger han, och därför måste det kvävas
i sin rot. Om man tar fasta på denna teori,
skulle det enda sättet att få fason på vår tid
vara att någon ädel person ur Framtiden skulle
reinkarneras och verka mellan 1900 och 1914
för att hindra det annalkande Världskriget.
Allt detta är naturligtvis den renaste
dårskap ur alla konventionella uppfattningar om
Tiden sett. Kriget och allt annat ont har
skett och så är det inte mer med det. Fingret
skriver vidare. Men Ouspensky skulle säga att
fingret skriver samma sak om och om igen och
kan övertalas att ändra ett ord här och där.
Detta för oss fram till hans sällsammaste
påstående, det som spökade i min hjäma likt
en besynnerlig dröm tiden efter att jag läst
hans skildring av det i Death Valley. Han
håller före att Tiden har en vågliknande
rörelse, att den fjärde dimensionens linje är
cirkelformad. Vi tänka oss Tiden och livet
fortlöpande efter en rät linje på vilken varje
persons födelse och död kunna utmärkas
genom två punkter, medan avståndet mellan
dessa utgör ifrågavarande persons liv. Detta
är enligt Ouspensky en illusion. Vår Tid är
mycket mer personlig än så. Den kan till en
viss grad sammanfalla med andra Tider,
andra människors Tid, rasens eller världens
större Tid, men är ändå vår egen. Utanför den
cirkel vi börja med födelsen och sluta med
döden, finns för oss ingen Tid. Vår färd runt,
runt denna cirkel är Evigheten. När en
män
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
