Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLET
niska dör, börjar hon omedelbart omigen
samma liv från andra anden, föds på nytt
i samma hus, av samma föräldrar, samma dag
och samma år och allting händer omigen, som
förut. Den enda skillnaden, påstår han, är
att det möjligen kan ske en inre utveckling
på ett eller annat sätt. Somliga människor,
de där välbalanserade vanemänniskorna vi
alla känna, leva identiskt samma liv om och
om igen. Andra, som till exempel dårar,
självmördare, brottslingar, genomgå samma
tragiska tillvaro med ett alltmer reducerat inre
liv tills det slutligen inte finns något levande
kvar hos dem. Erövrarna marschera och strida
och proklamera sina segrar om och om igen.
För var gång är det lättare för Napoleon att
vinna vid Austerlitz och Jena och att förlora
vid Leipzig och Waterloo. Populära
romanförfattare och sådant pack — ty Ouspensky
har ingen aktning för oss — finner
framgången ligga och vänta vid samma punkt på
levnadsbanan och bli alltmer korrumperade
av den. En liten, esoterisk elit, lär att leva,
utvecklas som den skall och lyckas till sist
på något mystiskt sätt förvandla cirkeln till
en spiral och komma undan. Ouspenskys
framläggande av denna motbjudande teori om evig
upprepning höra till hans litterärt bästa sidor.
Jag minns att den stimulerade mig oerhört
och hur skaparlusten steg inom mig medan
jag läste. Då och då senare har jag slagits
med en pjäs på detta upprepningstema och
redan skrivit tre fullständiga versioner, av
vilka jag inte tycker om någon. Men jag
finner ej Ouspenskys teori tillfredsställande.
Han gjorde för mycket av den. Den är både
evig och icke evig, ty enligt vad han själv
säger, tar det slut för många människor. Och
om något kan sluta, måste det ha haft en
början. När sattes vi alla i gång i denna
karuselltillvaro? Hur många gånger har jag redan
skrivit denna mening? Och ifall den allra
minsta förändring kan ske, vore det så bara
vippandet med en ögonfrans, så kunna vi ej
genomlöpa samma Tidsförlopp. Om människor
visa den minsta förändring, inre eller yttre, så
är deras liv inte mer en upprepning an det är
evigt. Vad är det då? Det säger han oss ej.
Jag tyckte att han var lika stimulerande och
mer tillfredsställande i sitt tidigare kapitel om
Tidens dimensioner. Det gav mig en glimt av
ett universum, som var ett så väldigt och så
spekulativt begrepp som ett universum bör
vara. Det har alltid förefallit mig otroligt att
vi skulle finna oss ingå som delar i en
världsordning, som till och med på oss verkade
barnslig och godtycklig. Troligen är det en
av vår tids svaga punkter att så många
människor känna sig ha vissa obestämda
själstillstånd, som ej få gensvar hos något utom
dem, liksom vore de poeter som blivit
upplysta om att de äro delar av en ångmaskin.
Ouspenskys universum är åtminstone väldigt,
rikt, hemlighetsfullt. Jag applåderade honom,
när jag fann honom tvärsäker på ett område
som dykt upp i mina egna vaga och snarast
längtansfulla funderingar. Det var följande:
Astronomerna ha nu i långa tider beskrivit
för oss rymdens fruktansvärda tomhet, vari
solarna och de kretsande planeterna äro som
några ärtor kastade in på Paddington Station.
Men det är ju att bara ta en
tredimensionell genomskärning av planetsystemen, vilka
i själva verket äro lika många i varandra
invävda spiraler. Om vi själva vore
tillräckligt stora, skulle kanske dessa spiraler
förefalla oss som hårda ytor och tyckas
ogenomträngliga. De väldiga avstånden skulle
försvinna. Naturvetenskapen själv medger att
detta är möjligt, då den säger mig att bordet,
på vilket jag just skriver, till största delen
är tom rymd. En materiepartikel är inte så
olik ett solsystem i miniatyr. Vår
föreställning om stjärnorna och vår föreställning om
atomerna äro båda betingade av vår egen
storlek, vilken även spelar in i vår uppfattning
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
