Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
skåpet i Renans ungdomsskrift. Runtom i
Paris’ förstäder och i landsortsstäderna
bilda-des s. k. folkuniversitet, där det spelades
teaterpjäser, deklamerades dikter och höils
föredrag till arbetarpublikens trevnad och
uppbyggelse. Herriot bidrog med föreläsningar
i fransk litteraturhistoria. Rörelsen blev
emellertid av kort varaktighet och tynade bort av
sig själv. En av de forna dreyfusarderna,
Daniel Halévy, berättar i ”Un épisode” (1907)
om en ung arbetare, som i folkuniversitetet
ingivits en längtan efter kunskaper och
förfining, som aldrig kan mättas. Den trista
vardagen i fabriken blir honom dubbelt
outhärdlig, och han tar sitt liv, efter att ha givit luft
åt sin bitterhet mot dem som droppat de
andliga behovens gift i hans sinne. Martin du
Gard, som inte kan misstänkas för bristande
arbetarvänlighet, har bestyrkt skildringens
riktighet, och på svensk botten har samma
sida av problemet vidrörts av Harry
Blomberg i ”Landets lågor” och Ivar Lo-Johansson
i inledningskapitlen till ”Kungsgatan”.
Frankrikes sociala förhållanden och den franska
arbetarrörelsen voro alltför efterblivna vid
denna tid för att det välmenta företaget skulle
bli mer än en vacker illusion.
Samtidigt med populärföreläsningarna
fullföljde Herriot sina egna forskningar, och
1904 publicerade han i två digra volymer sin
doktorsavhandling, ”Madame Récamier et ses
amis”. Verket har föga likhet med en svensk
avhandling i litteraturhistoria; det är en fyllig
dokumentsamling, där brev och
dagboks-utdrag växelvis låta själva personligheterna
belysa varandra inbördes. Fruarna de Staèl
och Récamier och diktarfursten Chateaubriand
må vara tämligen olika den krets som
samlades i Uppsala kring Geijer och Malla
Silfver-stolpe —• det är dock Anna Hamilton Geetes
brev- och memoarverk ”1 solnedgången” en
svensk läsare närmast får i tankarna inför
Herriots arbete. Både tidsatmosfär och
livs
stil äro i mycket identiska. Båda författarna
förfoga över en romantisk sensibilitet, som
betingar deras kongenialitet med ämnet. Hos
Herriot finner man samma diskreta, fint
nyanserade pastellkonst som hos den svenska
författarinnan, samma förmåga att ur
dokumenten trolla fram små närbilder av de
agerande, så att de stå livslevande för oss.
Till någon del hängde ämnesvalet nog
samman med, att madame Récamier var en
dotter av Lyon, i vars offentliga liv Herriot
blivit allt djupare engagerad. Då
Dreyfus-affären väckt begäret efter handling, efter
aktivt ingripande i verkligheten och nuet hos
bok- och studiemänniskan, hade han först
känt sig dragen till socialismen, naturligt nog
för Hegelstudenten med de proletära anorna,
och han beundrade varmt Jaurès, som han
företer så stora personliga likheter med. Men
reformisten Jaurès var ingen rättrogen
marxist, och av de doktrinära och metafysiska
inslagen i marxismen kände Herriot sig
bortstött, liksom också av klasskampsprincipen.
Avgörande har till sist varit den inneboende
och obotliga individualism, som brukar anses
speciellt fransk och yttrar sig även på det
ekonomiska området. På tal därom citerar
Herriot en äldre meningsfrände:
”Det kommer alltid att återstå någon
egendom, som man inte tänker på att göra
gemensam. Var och en kommer alltid att vilja ha
egen föda, egna kläder, egna böcker, egna
möbler, och varför inte eget hus? Varför inte
egen trädgård? Varför inte avkastningen av
sitt fria manuella, intellektuella eller
konstnärliga arbete? Varför inte överskottet av det
han skapat utöver det han är skyldig
samhället?” (”Pourquoi. ..”, sid. 57 f.).
Där har man som i ett nötskal det
småborgerliga livsideal som uppbär den franska
radikalismen, i vars leder Herriot slöt upp,
då partiet organiserade sig och avhöll sin
första kongress 1901. Som dess kandidat
val
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
