Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
dan det samt föreställningen om Frankrikes
historiska mission att utbreda det evangelium
som kallas 1789 års idéer, att göra alla folk
delaktiga av frihetens, jämlikhetens och
broderskapets välsignelser. Mot denna
republikanska mystik står en annan mystik, den från
Jeanne d’Arc nedärvda myten om gesta Dei
per Francos — den nationella gloiren
sammanvävd med katolsk fromhet, Frankrikes
arméer uppfattade som Guds härskaror — sådan
den framträder hos ett par av förkrigsårens
konvertiter, Psichari och Péguy. Mellan les
deux mystiques utspinner sig den stående,
ofta hatfulla dialogen i franskt samhällsliv.
Men om radikalismen saknar fast doktrin,
är den likväl utrustad med en ideologisk
ryggrad, som redan börjat skymta i det
föregående: arvet från den stora Revolutionen,
en ännu i dagens Frankrike levande och
verkande tradition. I kraft därav brukar
radikala partiet kallas det specifikt franska
partiet; man låter helt enkelt Frankrikes historia
ta sin början 1789. Den officiösa
partikrönikan, ”Les grandes thèses radicales” (1931),
skriven av partikoryféen Jammy-Schmidt och
av Herriot sanktionerad med ett företal, bär
den talande underrubriken ”De Condorcet å
Herriot”. Condorcet, den siste av
encyclope-disterna, ordförande i lagstiftande
församlingens upplysningsutskott och
framstegs-mytens ädle teoretiker, göres här till den
förste av de stora radikalerna. Man kunde,
som Herriot anmärker, likaväl ha nämnt
Vol-taire eller Diderot, ty det är den liberala
upp-lysningsandans fortlevande fram till våra
dagar, som utgör radikalismens livsbetingelse.
För Herriot är denna anknytning alltid
aktuell. Som gosse och yngling lyssnade han
begärligt till faderns berättelser om
Revolutionens heroiska epok. Med andakt stannade
han inför dess minnesmärken runtom i de
franska provinserna, i Hegels tänkande och
Renans ungdomsskrift. I sina artiklar från
krigsåren återvänder han ständigt till
Frankrikes svåra belägenhet 1793, som hade så
stora likheter med den samtida, och
framhåller som ett manande exempel
Nationalkon-ventets övermänskliga insatser för att försvara
republiken mot de påträngande fiendemassorna
och samtidigt fullfölja det inre reformverket
och nydaningsarbetet. I sin oförtröttade kamp
för enhetsskolan och konfessionslös
undervisning för han åter och åter Condorcets namn på
tungan. Herriot har aldrig hört till de kinesiska
fransmännen, men under sina talrika och
vidsträckta resor i främmande länder studerar han
med särskild iver den mer eller mindre starka
utstrålningen från 1789 års idéer. Arvet från
Revolutionen är den hemliga eller öppet
erkända värdemätaren, hur ärlig hans strävan
till vidsynt och rättvis bedömning än må vara.
Nu är ju Revolutionen intet enhetligt
begrepp utan ett helt konglomerat av idékomplex.
Också över radikalismen vilar det följaktligen
något vagt och obestämt; inom dess vida ram
finnas företrädda alla Revolutionens grupper
och tendenser. Dominerande är det jakobinska
inslaget, och Herriots lärjunge Daladier är för
närvarande dess främsta namn. Hans egen linje
är en annan. I sin första Rysslandsrapport
(”La Russie Nouvelle”, 1922) vägrar han att
erkänna Revolutionen som en odelbar enhet;
gentemot de bolsjeviker, som försvara sig
med en hänvisning till Franska Revolutionens
våldsdåd, bekänner han sin tro på den
mänskliga individens okränkbarhet och avvisar
bestämt terreuren och det politiska mordet. Den
längsta uppsatsen i ”Dans la forét Normande”
(1925) handlar om Marat och Charlotte
Cor-day och följer dem båda med opartisk
förståelse intill en viss punkt, den då de gripa
till våldet. ”Vilken politisk dumhet är inte
våldet, om det å andra sidan också är
barbari!”, utropar han med känsla och
övertygelse (sid. 315). Herriot är född girondist.
Han är det i sin ovilja mot alla jakobinska
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
