Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRIOT
diktatorsfasoner, i sin stundom högtflygande
idealism, som lätt tar sig utlopp i retorik, i sin
egenskap av talesman för den moderatare
landsorten gentemot den rödare huvudstaden, där
inte bara ”makterna” utan också Kommunen
gärna rycker till sig statsrodret. Om denna
klassiska motsättning, där Herriots kära Lyon
utgör motpolen till Paris, handlar också ett av
hans senaste verk, ”Lyon n’est plus” (1937
—38), ett stycke regelrätt revolutionshistoria,
vars första del bär underrubriken ”Jacobins et
Modérés”. Opartiskheten är mönstergill, men
man tycker sig nog se, var författarens
sympatier äro att finna. Han blundar inte för
enstaka federalistiska tendenser hos Gironden,
men bakom Bergets tirader om republikens
enhet och odelbarhet ser han Kommunens
strävan att bli en stat i staten.
Girondist är Herriot slutligen i sin
beundran för Lamartine, vars insatser han
efterlyser i partikrönikan, och vars glansfulla
gestalt tycks ha utövat en stark suggestion på
honom. Han säger sig själv ha tagit djupa
intryck av Lamartines traktat ”Le Passé, Le
Present, L’avenir de la République” (1850), en
nobel programskrift för liberalism och
upphöjd oegennytta, vari den fromme poeten
förordar inkomstskatt och allmän rösträtt samt
avslöjar de konservativas och klerikalernas
själviskhet och egenmäktighet. Gentemot
demagogen Marat, som aldrig drog sig för att vädja
till massans lägre lidelser, sätter Herriot som
ledarens plikt att i upprörda ögonblick
frammana de ädla och generösa instinkterna hos
folket. Den plikten visste Lamartine att fylla.
Kanske har Herriot i tankarna det berömda
tillfälle under februaridagarna 1848, då en
upphetsad folkmassa av regeringen fordrade
trikolorens ersättande med den röda fanan
men inte bara betvingades utan också
omstämdes av Lamartines improviserade
patriotiska vältalighet. Även Herriot hör till
trikolorens trognaste väktare.
4.
Ett par av Herriots senare skrifter handla
om europeisk politik. Det får ej glömmas, att
1920-talets franska försoningspolitik, som
blivit oupplösligt förbunden med Briands
namn och nådde sitt högsta uttryck i Locarno,
inaugurerats av Herriot som konseljpresident
och utrikesminister i samarbete med
MacDo-nald. Att denna politik försuttit tillfället med
Poincarés Ruhrockupation (som
oppositionsledarna Herriot och Blum bekämpat), troligen
redan med Clemenceaus et konsorters
Ver-saillestraktat, fördunklar inte Herriots ärliga
uppsåt. Även sin penna har han ställt i tjänst
hos folkförsoningens idé. ”Europé” (1930, sv.
övers, s. å.) är sålunda en helhjärtad och
troskyldig plaidoyer för Europas Förenta Stater,
där själva planens blåögda utopism står i
tragikomisk kontrast till redogörelsen för det krasst
realitetsbundna samarbete på tekniska och
ekonomiska områden, som alltid äger rum
under ordinära förhållanden.
Ur mer speciellt fransk synvinkel skärskådas
problemen i ”La France dans le Monde” (1933),
fem artiklar, av vilka den första, om
Centraleuropa, är daterad 24 1933 (obs.!), den
sista, om U. S. A., 16/2 samma år. Horisonten
hade förmörkats, men Frankrike kände sig
ännu säkert i sin allianspolitik, då dessa
artiklar skrevos, och Herriot har här återfallit på
det klassiska franska kravet på tysk avrustning
och fördragens okränkbarhet som
förutsättningen för varje samförstånd. Han hyser inte
skymten av tvivel om Polens och Lilla
Enten-tens obrottsliga vänskap, och, ehuru han är
medveten om Tysklands alltmer pockande krav
på fördragsrevision och militär jämställdhet,
så hakar han sig likväl fast vid den av Gregor
Strasser vållade splittringen inom
nationalsocialistiska partiet och vågar tro, att
humanism och imperialism ännu väga tämligen
jämnt i general Schleichers rike! Artiklarna
vittna knappast om att författaren bättre än
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
