Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGERAHLENIUS
andra skulle ha fattat den skickelsedigra
innebörden i de storpolitiska veckor till vilka de
äro daterade. Särskilt omstritt är emellertid
Herriots ivriga arbete för franskt-ryskt
samförstånd, påbörjat redan 1922 och
återupptaget under en ny resa 1933 (”Orient”, 1934)
— i förra fallet följt av hans egen regerings
återknytande av de diplomatiska
förbindelserna, i det senare av den Barthou-Lavalska
Sovjetpakten — men där bakom ligger
Frankrikes gamla fruktan för en tysk-rysk allians,
en återgång till Bismarcks politik, som
veterligen omhuldats av tyska riksvärnskretsar.
Författarskap av mer belletristisk natur gav
Herriot sig i kast med först då han stod på
höjden av sin politiska bana. Det visade sig
då, att populärföreläsaren satt djupa spår hos
essayisten. Vad han bjuder på, är inga tunna
och utsökta destillat; han har den strykande
aptit på kulturen, varmed intellektuella av
folkligt ursprung ofta äro benådade, och han
brinner av iver att dela med sig av skatterna.
Anhopningen av kunskapsstoff, den
pedagogiska glädjen över att upplysa och vägleda
kunna verka en smula irriterande. Från det
katalogmässiga räddas han dock vanligen av
den friska verklighetsbejakelsen, den muntra
frodigheten i sitt väsen. Lättrörd och
lätt-antänd spinner han ett nät av subj ektiv
känslolyrik kring landskap, människor och
kulturmonument.
Två av sina böcker har Herriot ägnat den
i sekler omfejdade provinsen Normandie, dit
han 1925 förlagt en rekreationsresa.
Inledningskapitlet i ”Dans la forèt Normande” är
ett prov på deskriptiv naturpoesi i nästan
linnéansk stil, där landskap, flora, folk och
näringar alla få sin beskärda del. Mot denna
bakgrund tecknas sedan några kapitel ur
Nor-mandies historia. Den heroiska epokens
in-vasionsböljor av romare, sachsare, nordbor
och de minnesmärken de lämnat efter sig
målas i ett av dessa. Landskapets gotiska
kate
draler skildras ingående och kärleksfullt i ett
annat. Ett tredje handlar om renässansens
nationella väckelse och dess återverkan i
diktning och byggnadskonst av normandisk
hemmatappning. En saklig och ändå gripen
studie i 1600-talets fromhetsliv är
Renan-lärj ungen och antiklerikalens berättelse om
abbé de Rancés orosfyllda liv, medan
revolu-tionshistorikern och girondisten fört pennan
i det ovannämnda avsnittet om Normandies
Judith — Charlotte Corday. De fyra första
kapitlen kunna läsas som ett slags
kulturhistorisk Baedeker, där landskapets själ ändock på
något hemlighetsfullt sätt stiger en till mötes
från den packade framställningen. Det har
frigjorts poesi ur den ackumulerade lärdomen.
Subjektivare och mindre tyngda av stoffet
äro de tre uppsatser som samlats i ”La porte
océane” (1932). Titelessayen är ett prosapoem,
där staden Le Havre och konstnären
Charles-Alexandre Lesueurs teckningar och akvareller,
med motiv från himlen, havet och den
amerikanska kontinenten, ha givit upphov till
ett stycke inspirerad havs- och
världshamns-poesi, tillsatt med historiska minnesbilder och
transoceana visioner. ”La Terre des Abbayes”
är en oerhört detaljrik lyrisk topografi över
Normandies gamla kloster anläggningar och
kulturorter. Bayeux och den berömda tapeten
med scener från normandernas erövring av
England föranleda ett helt litet prosapoem
för sig, och trådar ur Vilhelm Erövrarens
historia inflätas genomgående i väven. ”Les
foyers spirituels de Rouen” slutligen är en
hyllning till Rouen och dess skatter: Jeanne
d’Äreminnena, som Herriot, liksom varje fransman,
stannar i vördnad och gripenhet inför; domen
Notre Dame de Rouen, betraktad som
exponent på den klassiska gotikens specifikt franska
byggnadsstil; samt Corneilleminnena och deras
anknytning till rättsskipningens stolta
traditioner. Emotionellt har Herriot knappast givit
sig mer oförbehållsamt än i denna lilla bok;
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
