Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRIOT
man kan inte undgå att ryckas med av
känslosvallet i dessa prosadityramber.
En annan stor kärlek biktade Herriot i den
vackra biografien ”Vie de Beethoven” (1929,
sv. övers. 1931), en tysk kulturbild, som
utgör ett värdigt motstycke till den samtida
franska i ”Madame Récamier et ses amis”. De
impressionistiskt hållna analyserna av
mästarens verk tilldra sig kanske mindre
allmänintresse än den förbluffande insiktsfulla
miljöskildringen. Herriots varmhjärtade inlevelse i
germansk känsla och föreställning torde vara
något bland fransmän rätt sällsynt och har i
vår tid överträffats endast av Romain Rolland,
också han normalien och Beethovendyrkare.
Herriots lyrisk-romantiska sensibilitet har
varit en grundförutsättning; Beethoven
inordnas med mycken säkerhet på sin plats mellan
Rousseau, Klopstock och Goethe, i den
subjektiva känslans och känslokultens renässans
kring övergången från sjutton- till
aderton-hundratal. Den stora tyska humanismen får
sin hänförda tribut, men naturligtvis
under-strykes dess tacksamhetsskuld till franska
revolutionens frigörelse av individen.
Revolutionens svärmeri för antiken och den
antika civismen har för övrigt fått en
naturlig fortsättning hos denne lärare i grekiska,
som själv ur filosofmanteln skakat fram en
statsman i en fri demokrati. ”Sons l’olivier”
(1930) är inte bara en entusiastisk
reseskildring från Grekland, avfattad i en lyrisk, något
översvallande stil och späckad med
arkeologiskt och kulturhistoriskt vetande; det är
också i mycket en återupplevelse och
reproduktion av Hellas’ myter och historia,
diktning och tänkande. Vad Herriot i den
grekiska antikens förvirrande mångfald främst
tar fasta på och skänker sin hyllning, är
400-talets athenska demokrati, där Folket regerar,
på villkor att det underordnar sig Förnuftet.
Väl är han medveten om denna statsbildnings
svaghet: att tjänarkasten och invandrarna inte
besutto medborgarrätt. På den punkten skulle
Jesus och hans lärjungar göra den stora,
kompletterande insatsen; den nutida
demokratien av 1789 års modell bygger både på
Aristoteles och Evangeliet. Men sådant det
athenska experimentet var, gav det dock ett
betydelsefullt prov på lagligt reglerad jämvikt
mellan samhällets krav och individens frihet.
Kapitlet ”Sur 1’Acropole Socrate parle” har
dikterisk form och är i huvudsak en parafras
över den platonska dialogen ”Gorgias”, där
Sokrates för rättssamhällets talan gentemot
demagogiens och maktpolitikens företrädare,
men har också lånat tonfall från
”Försvarstalet”. Redan Rousseau hade upphöjt Sokrates’
medborgardygd i sin berömda första discours.
David, Revolutionens ceremonimästare och
pic-tor laureatus, hade med sin pensel förhärligat
honom i det ögonblick han tömmer
giftbägaren. Är 1790 glorifierades han på Théåtre de
Monsieur i skådespelet ”Le procès de Socrate”,
och runtom hos skedets tänkare och poeter
finner man hans namn. Herriot lyfter arv efter
Revolutionen även då han gör Sokrates till sitt
språkrör. Man befinner sig i Athen år 400
f. Kr.; peloponnesiska kriget är slut och
Thra-sybulos har räddat staten från fienden men
inte från inre söndring. Den flydda storheten
gör sig ännu förnimbar, men man anar det
stundande förfallet. Situationen har
iögonfallande likhet med Frankrikes efter världskriget.
Den Sokrates, som är Herriots alter ego, är
gammal vorden. Han försjunker i studiet av
de eviga följeslagarna i dikt och konst.
Oberörd av demagogernas hotelser förblir han sin
och Athens genius trogen: han fortsätter att
söka sanningen var den än må finnas, och
med risk att kallas för religionens fiende och
ungdomens förförare djärves han själv tänka
över gudarna och deras präster och lär de
unga att göra sammaledes, att först och sist
känna sig själva, såsom oraklet påbjudit; då
kunna demagogerna inte förfoga över dem
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
