Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
som över boskap och ägodelar. För den
begärligt lyssnande Kallikles frammanar han nu
strålande bilder ur den svunna perikleiska
storhetstiden. Men han kan icke som många
av sina landsmän samtidigt dyrka inbördes
stridiga ideal och traditioner, bara för att de
rymmas inom den nationella historiens
förråd; i dess mångfald måste man utvälja de
gudar som passa en själv — även om man
anklagas för bristande fosterlandskärlek —
liksom man måste tänka själv, även om man
därigenom ådrar sig hat. Då Sokrates
presiderade i den församling, som hade att döma
befälhavarna i sjöslaget vid Arginusiska öarna,
nekade han att bevilja omröstning om ett
förslag som stred mot konstitutionen, fastän
folket hotade att stena honom. Det är
kammarpresidenten Herriot, som en julidag 1926
vägrade att ställa proposition på Caillaux’
för-fattningsstridiga finansfullmakter och ett par
dagar senare som störtad konseljpresident
fick söka sig ut en bakväg för att undgå
massans raseri.
Sokrates-Herriot utlägger vidare den
jo-niske tänkaren Anaxagoras’ filosofi, som så
egenartat förenar läran om materiens
oförstörbarhet och en av mekaniska lagar styrd
värld med tanken om Förnuftet eller Anden
som urgrund och högsta princip; den senare
får här en påfallande likhet med världsanden
hos Hegel. Förnuftet eller Anden betingar
både det rätta och det sköna. Det är den som
verkar i Euripides’ drama, Parthenons
kurvatur och Perikles’ statsmannagärning. Genom
att underkasta sig Förnuftets bud, genom att
under dess lagar samman jämka skenbart
oför
enliga ting som joniskt behag och dorisk kraft
har Athen utövat sitt andliga herravälde. Och
om människornas elakhet och städernas
rivalitet inte förhindrat det, hade Athen blivit
centrum i ett stort panhellenskt rike med
Akropolis som gemensam helgedom. Dräkten
är grekisk, men där bakom urskiljer man den
dröm, som öppet eller hemligt näres av varje
fransman, drömmen om hans fosterland som
ett andens och måttans Mittens Rike med
kulturell hegemoni, övertagen direkt från Hellas
och Rom — här sammanvävd med 1920-talets
paneuropeiska utopi...
Ett av Sokrates’ viktigaste råd till Kallikles
är detta:
”Man måste misstro politikern, om han inte
är annat än politiker. Ett vackert och nyttigt
liv är det där handling och tanke oavbrutet
stödja sig på varandra. Misstro demagogen
utan bildning, min käre. Den obildade
politikern är en järnek som knäckes av sig själv
vid första vindfläkt.”
De orden äro talade direkt ur Herriots
hjärta; där har man kulturmänniskan och
politikern sådan han är — huggen i ett och
samma stycke. Efter allt att döma är han ingen
komplicerad natur. Med sin robusta, utpräglat
pykniska statur förefaller han som själva
typen för den harmoniska gemytsmänniskan,
hos vilken livsrytmens svängningar inte äro
alltför stora, och det inte råder någon
splittring mellan verklighetssinne och ideell strävan,
mellan Don Quijote och Sancho Panza. Först
och sist är Édouard Herriot vad fransmännen
med ett oöversättligt uttryck kalla — un grand
honnéte homme.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
