Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Seger i mörker, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Gudsbelätet och antropoiden
PÄR LAGERKVIST: Seger i mörker.
Skådespel i fyra akter. Bonniers.
5:25.
”Ur rötter som ingen kan följa, om vilka vi
bara vet att de söker sig nedåt, ner i livets
och naturens hemliga avgrunder, suger
män-niskoträdet näring åt sin krona. Utan rötter
förtvinar den, vissnar och mister sin kraft.
Med de rötterna kan den resa sig i härlighet,
i rikaste förgrening och
blomning.–Trädet förtorkar i brist på näring, kulturen
stagnerar och mister sitt levande innehåll. Men
djupen där detta skall hämtas är farofulla,
kaotiska, de råa krafterna måste betvingas och
förvandlas. I sig själva är de förgörande, vill
i lössläppt raseri förinta allt.”
Så tecknade Pär Lagerkvist för fem år sedan,
i ”Den knutna näven” (sid. 89 f.), det
lönnliga sambandet mellan högt och lågt i den
mänskliga naturen. ”Seger i mörker”, hans
nya skådespel, är en ny variation över samma,
av tidsläget aktualiserade tema, som alltjämt
sätter hans fantasi i rörelse. De båda
tvillingvarelserna inom oss, gudsbelätet och
antropoiden, ställas här i tragisk motsättning till
varandra. Liksom tidigare vill diktaren visa, hur
ödesdigra verkningarna bli, om de otaliga
trådar klippas av som binda bröderna
samman, om den förre inte vill kännas vid den
senare och öppet erkänna blodsbandet. Men
framför allt söker han ännu en gång inskärpa,
att människans natt jag, om det släpps lös, blir
en nedbrytande och förödande kraft, medan
dagsjaget dock, med kärlekens hjälp, förmår
göra själva döden maktlös, därför att det
representerar vår hängivenhet åt en idé eller
en sak, som överlever oss själva. Frågan om
den mänskliga naturen som sådan har här som
annorstädes i Pär Lagerkvists senare
produktion fått den dagspolitiska problematikens kött
på benen; till det yttre har skådespelet blivit
konkret och handfast nog, och dialogens
ytterligt enkla och osökta vardagsspråk röjer endast
glimtvis, i sentensliknande allmänna
vändningar, sin dubbla botten.
Gabriel Fontän, den demokratiske
statsmannen av folkligt ursprung, de humana idealens
företrädare, som tror på det goda hos folket,
som vill befria det och ge det del av
framstegens och kulturens välsignelser, ställes
oväntat öga mot öga med det undermänskligas
representant, Robert Grant, hans egen,
andligen som lekamligen vanlottade tvillingbroder,
som han skämts över och inte velat kännas vid.
Men den stund har kommit, då brodern och
allt som till hans väsen hör inte längre kan
skjutas undan i mörker och tystnad. Farliga,
oansvariga krafter ha börjat röra sig bland
massorna. Oansvarigheten har rentav
organiserat sig för att omstörta samhället och dess
toppfigur, statsminister Fontän. Ja, denne har
själv i ett ängsligt hemlighållet
kärleksförhållande knutit förbindelse med den oansvarighet,
den vulkaniska grund, som hos oss alla lurar
under det medvetna livets tröskel, och som det
är oärligt och farligt att söka förneka. Grant
har den deklasserades hela hat mot det socialt
fullvärdiga, den lågsinnades mot det nobla och
upphöjda, den vanskaptes mot det fullgångna.
För sin del håller han sig till det lägsta hos
människan, de sämsta instinkterna, som man
alltid kan vara säker på. De översta våningarna
i huset ha mest anseende, men i källaren stöter
man på grundmurarna, och där lever alltid
massan, förkunnar han. Men liksom den gode
inte är så god, är den onde inte så ond. Också
hos Grant finns det något gott, den kärlek han
genom år och skam bevarat till den kvinna
som blivit broderns hustru. Men nu begagnar
han sin vetskap om dennes otrohet till att öva
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
