Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Seger i mörker, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
moralisk utpressning. Han skall tiga med vad
han vet, om Stella Fontän ber honom om det.
Fontän brusar upp, och i nästa sekund är
kriget i full gång. Redan den första
skärmyts-lingen är en halv seger för Grant. Fontäns
otrohet mot sina barns mor avslöjas inför sonen,
gymnasisten Stefan. Ungdomen är sträng i sina
krav: är inte den demokratiske statsman, som
bedrar sin hustru och förnekar sin broder, en
hycklare, i synnerhet om han är ens egen far?
Dessa farliga tankar, all den kränkta
idealismen hos en sårbar ynglingasjäl treva efter
utlopp i Stefans lågmälta samtal med systern
Irene, som upptar större delen av andra akten.
Skenbart oväsentligt och bagatellartat ger det
med oändligt fina medel hela växelspelet
mellan karaktärerna, mellan den ideelle, något
överspände gymnasisten och den jämnåriga
men långt mognare unga flickan med sin
nyfikenhet på faderns erotik och sin praktiska
inställning på konventionella hänsyn. Däremot
är det ganska svårt att få något grepp på
barnens mor. Hennes stolta behärskning och
upphöjdhet inför sin egen olycka, Grants ånger
och makens förkrosselse gör ett alltför
övermänskligt, ett nästan serafiskt intryck. Det är
knappast en fullt levande figur. Tredje akten
åter ställer med kraft och klarhet två
livsåskådningar, två människotyper emot
varandra. Händelsernas dynamik har lett därhän,
att Fontän, den forne frihetskämpen och
freds-ivraren, till rättens och humanitetens försvar
har nödgats kalla på den väpnade styrkans
representant, generalen — en blott alltför
välkänd situation, vars paradoxala karaktär
generalen inte är sen att påpeka. Gentemot Fontäns
tro på folket och dess plikt att själv ta ansvar
för sitt öde utvecklar generalen
auktoritets-principen och den gamla överhetsstatens idéer:
varje samhälle bygger på orättvisa och yttre
maktmedel, förnuftets välde är relativt, och
det är inte säkert att folket vill ha ansvar och
självbestämmanderätt. Fontän har velat en
fredlig omdaning av samhället, avskaffandet
av orättvisor och förtryck, men, säger
generalen, då man spränger dammar och
fördämningar släppas lidelserna lösa, och den
fredliga upplösningen övergår i våld och brutalitet.
Till sist är det de ursprungliga krafterna som
råda över oss, oberoende av vackra idéer om
frihet och utveckling; kriget och våldet äro
ödesdigra verkligheter, vi äro endast brickor
i det stora spelet, och i dagens situation är
det klokare att driva med strömmen än att gå
emot den. Det är en vacker, meningsfull och
filosofisk scen: Prometheus och Ahasverus i
citydress och khaki. Invändas kan, att
typi-seringen drivits väl långt, då Fontän gjorts så
orealistisk, så blåögd som här och då
generalen förklarar, att humanitet och kultur inte
kunna försvaras med vapenmakt, därför att de
ytterst syfta till oberoende av denna. Men
härigenom har replikföringen skärpts och
konfliktens principiella innebörd framträtt
tydligare. Bekräftelsen på generalens visdom
kommer omedelbart: Stefan, som längtar efter dåd,
konspirerar redan med Grant mot fadern. Ett
nytt släkte, ett nytt tidsskede äro på marsch.
Sista akten är tyvärr dramatisk endast i
utvärtes mening och rymmer ingen inre
spänning. Den utspelas i en källare, medan
inbördeskriget rasar ute på gatorna. Fontän har
rövats bort av ett band förvildade sällar, som
i farans stund förvandlas till en fårskock utan
ledare. Men första gnista tänder brutaliteten.
Stella har skyndat till sin makes sida, och
dennes bödlar gör processen kort med dem
bägge. Men dessförinnan ha makarna
återfunnit vägen till varandras hjärtan; den
nyuppväckta kärleken gör allting ljust och rent
mellan dem, och med lugn segertro, i den fasta
förvissningen, att ingen tid och inget våld kan
dräpa den Sak de trott på och kämpat för,
möta de döden tillsammans. Blott Grant vrider
sig i kval och vanmakt under det ansvar
kumpanerna lagt på honom, och som han, den
oansvarige, inte förmår bära ...
Hur bräddfullt av tidens eget sprängstoff
detta skådespel är, torde ha framgått av det
sagda, och ändå har diktaren sorgfälligt
undvikit den moderna politikens slagord och
gängse etiketter. Det är Pär Lagerkvists stora
och specifika konst att på detta sätt
sammansmälta aktualitet med tidlöshet, att skapa djupt
allmänmänskliga gestalter, som genom ett fåtal
smådrag och yttre karakteristika erhålla
individuellt liv och en personlig aura. Framfört
av skickliga aktörer måste skådespelet gripa och
skaka en nutida publik utan att på minsta vis
appellera till partilidelserna. Det har sin
giltighet i de flesta samhällen, på många
breddgrader, under skilda epoker, och ändå kan
ingen undgå att förstå vad som åsyftas. Varje
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
