Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lagerkvist, Pär, Seger i mörker, anmäld av Holger Ahlenius - Lundkvist, Artur, Ikarus’ flykt, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
akt har sin egen ton, vädjar på sitt speciella
sätt till åskådare eller läsare: första aktens
dramatiska upptakt och våldsamma brottning
mellan två huvudtemata, andra aktens andante,
den tredjes magistrala parlando och de
skärande dissonanserna i den fjärde, som till sist
förklingar i en seren harmoni. Med enstaka
svagheter, med oförnekliga drag av
konstruktion torde ”Seger i mörker” nå högre än något
annat av Pär Lagerkvists skådespel; jag
undrar om det står så långt bort ifrån det stora
dramat. Holger Ahlenius
Ikarus’ flykt
ARTUR LUNDKVIST: Ikarus’ flykt.
Bonniers. 5: 75.
Ehuru Artur Lundkvist förlagt huvuddelen
av sin kritiska verksamhet till denna
tidskrift torde det väl inte behöva anses
opassande att här beteckna honom som en av våra
få verkligt levande och tändande kritiker.
Han är icke blott och bart en stugsittande
recensent som pliktskyldigast avlägger
rapport om böcker som ramlat ned i hans
brevlåda — likgiltigt vilka — utan en
upptäckts-farande i andens värld som ideligen vänder
hem med nya fynd. Hans kritiska
äventyrslust har naturligtvis sina avigsidor; det
hemmavana och det av ålder celebra lämnar
honom i bästa fall kall, i sämsta fall
ungdomligt överlägsen, och det händer nog att han
låter sig intas av det rena effektsökeriet och
falska djupsinnet. Som kritiker är Lundkvist
emellertid övervägande positiv, han skriver
helst inte om annat än vad han tycker om
eller intresserar sig för. Hånet, ironin och
skadeglädjen som firat så många triumfer i
svensk bokkritik lysa med sin frånvaro i
Lundkvists essayistik och kritik. Det han
skriver om tar han på allvar, annars får det
vara. Samvetsgrannheten är hans signum, han
släpper varken intellektuellt eller formellt
någonting ifrån sig, förrän han har gjort sitt
yttersta. Ur ren välskrivningssynpunkt
överträffas han när han är som bäst inte av någon
nu levande svensk kritiker utan lämnar de
flesta långt bakom sig. Hans förmåga att
referera en bok eller att karakterisera en
diktning genom några sammanställda situationer
och bilder är virtuos; jag vet knappast någon
som kan förmedla en litterär upplevelse så
målande och suggestivt som Lundkvist. Hans
kritik är då dikt av hög kvalitet.
Överhuvudtaget kan man inte dra några
bestämda gränser mellan Lundkvists litterära
och kritiska insatser, ty åtminstone när det
gäller hans väsentligare essayer så äro dessa
att betrakta som en konstnärs prövande och
markerande av egna positioner. Den nya
essaysamlingen är en presentation av de
personligheter och rörelser som senast intresserat
diktaren Lundkvist och som just kommit på
tillräcklig distans från honom för att han skall
vara mogen att överblicka dem. Det har blivit
en mycket enhetlig bok, en kartläggning av
det land där den surrealistiska rörelsen har
sina källor och sin fåra. Alla de diktare och
konstnärer som här framträda ha det
gemensamt att de vägra att godkänna den
hävdvunna verklighetsbild som människan med
sina sinnen de sunda fem småningom
uppställt för sig och att de vid sina försök att skapa
en ny konstnärlig verklighet brutit med
fastslagna stilideal och uttrycksformer.
Omedvetna surrealister i denna ordets vidaste
bemärkelse kan man påträffa under alla tider
så visst som det vulkaniska uttrycksbehovet
hos konstnären alltid då och då måste spränga
den vedertagna, allom begripliga formen.
Men även sedan fenomenet satts i system och
fått sina teoretiska uttolkare måste man noga
skilja mellan spontant och tillgjort, äkta och
falskt. Det förefaller som om Lundkvist i sin
allvarliga trosvisshet är böjd att acceptera
alltför generöst. Det finns ingen anledning
varför man skulle behandla den
verklighets-sprängande konsten vördnadsfullare än den
konst som utgår från vissa allmänt vedertagna
konventioner. ”Det sjätte sinnet”, ”det
undermedvetna”, ”den fjärde dimensionen” eller
vad man nu vill kalla de förnimmelser och
själstillstånd som människan saknar
möjligheter att adekvat inordna i sin vakna
världsbild äro visst inte utestängda från den
traditionsbundna konsten utan förnimmas som ett
mönster eller en aning i all äkta konst. Där-
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
