Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lundkvist, Artur, Ikarus’ flykt, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
emot förflyktigas eller stelna de ofta vid
försöken att renodla dem. Lundkvist har fyndigt
uppkallat sin essaysamling efter Ikarus, som
sökte fly ur fångenskapen på konstgjorda
vingar men flög för nära solen och störtade
i havet. Det finns en annan antik myt som
man också kan erinra om i detta
sammanhang, den om nymfen Dafne som Apollon
älskade men som då hon upphanns av
skaldernas gud förvandlades till ett träd. Det
finns även i poesien ting och fantom som
inte tåla beröring utan som äro evigt dömda
att vara outsagda aningar och dofter.
Artur Rimbaud får med profetens och
ban-brytarens rätt inleda Lundkvists framställning.
Hos honom kan man inte klaga på bristande
inre tryck som motiv för den poetiska
revolutionen eller rättare sagt anarkin. Rimbaud var
en terrorist, ständigt redo med sina bomber
och sabotage. I gränslös vantrivsel och
livs-hunger rasade han mot allt och alla, talade
med tungor och slog sin panna blodig mot
väggarna. Lundkvist berättar hans biografi i
flämtande, ursinnigt tempo, han är besatt av
Rimbauds egen frenesi, och reflexer från det
rimbaudska häxköket fladdra över sidorna.
Som referat av en ovanligt svårrefererad
diktning är essayen ett sannskyldigt
virtuosstycke. ”Myten” Rimbaud sammanfattar
Lundkvist med orden: ”Han var typen för
den neurotiska människan, som bara ständigt
drivs vidare och aldrig kan finna det
harmoniska, vilande läget. Skapardrift och
förstörelselusta slets om herraväldet över honom;
hans liv och även hans poesi var ett resultat
av denna slitning: en sällsam förening av
skapelse och förödelse. Han var en kaossångare
som anade harmonier av väldiga mått.” Och
han slutar: ”Han ville förändra livet; han
har förändrat poesien.”
Sökte Rimbaud himmelen och hamnade i
helvetet så befinner sig enligt Lundkvist
tjugutalets poetiske nydanare T. S. Eliot i
”poesiens purgatorium”. Hans diktning är
en botgörelse i medvetandet om tillvarons
tragik och människans bräcklighet. Större
kontraster än Rimbaud och Eliot är svårt att
framleta, och Lundkvist prövar på dem de
gamla termerna romantiker och klassicist:
den oroliga, ständigt mottagande och givande
källan i motsats till det fast begränsade äm-
baret. Eliot är enligt Lundkvist en kritiker
som förvandlat sig till diktare — vilket är
utomordentligt träffande sagt om såväl Eliot
som hans engelska efterföljare. Deras
fundamentala upptäckt är att lyriken inte ens
behöver se ut som ett omedelbart uttryck för
en syn eller känsloupplevelse av inspirerad,
poetisk natur utan kan vara en intellektuell
övning där själva smältandet och analysen av
upplevelsen ligger bar som ett resonemang.
Denna poesi kan närmast jämföras med det
stadium i framförandet av ett drama, då
skådespelarna äro i färd att med sin regissör
inöva stycket. I inskjutna parenteser
diskuteras själva texten, rekvisitan och
skådespelarens uppfattning av rollen, medan dessemellan
poesien sväller ut till ren, besjälad ton. Eliots
egen definition av den stora dikten lyder: Den
ӊr opersonlig i den meningen att personlig
känsla, personlig upplevelse blivit förstorad
och fullständigad i någonting opersonligt, inte
i den meningen att den skulle vara något från
personlig upplevelse och lidelse avskilt”.
Diktaren skriver ur känsla men han får icke
medan han skriver vara ett rov för denna känsla.
I sin diktning har Eliot otvivelaktigt levat som
han lärt, men alltför mycket därav verkar på
en oinvigd orakelspråk. Det finns dessutom
något prästerligt och preciöst pedantiskt i
Eliots personlighet som kyler och beklämmer.
Hans bildspråk är visserligen av hög artistisk
klass men verkar ofta psykoanalytisk
dröm-ty dningskonst av dogmatisk art. Jämför man
Eliot med hans motsvarighet inom
bildkonsten, den också av Lundkvist ypperligt
tolkade Picasso, framstår bundenheten och
ansträngdheten hos honom i iskall dager. Men
även Eliot har som Rimbaud förvandlat
poesien, samtidigt som han vakat över
traditionen och den estetiska moralen och
disciplinen.
Så högt som i dessa essayer når Lundkvist
knappast i de följande. Hans uppsats om
Joyces ”Ulysses” bygger i huvudsak på Stuart
Gilberts uttolkning och rekommenderas åt
alla dem som vilja ha litet hum om detta den
moderna litteraturens troligen mest svårlästa
men genom sina verkningar så betydelsefulla
verk. Refererande är också den mästerligt
skrivna essayen om William Faulkner, som
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
