Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnsson, Melker, D. H. Lawrence, anmäld av Artur Lundkvist - Ruin, Hans, Väl mött, Europa, anmäld av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
orörd natur. Då hade han dock vunnit en
djupare insikt och medförde dyrköpta och
viktiga erfarenheter. Johnsson betonar med rätta
att Lawrence inte är en tragisk gestalt i den
meningen att han skulle ha varit misslyckad;
han fullföljde sig själv på det mest sällsynta
sätt. Han är tragisk endast i sin väldiga strävan
att förena vad som i vår tid tycks oförenligt:
individualism och samhörighet, oberoende och
gemenskap.
Den enskilda individen med sina skapande
möjligheter stod för Lawrence som det högsta
värdet. Men han insåg samtidigt att det sanna
självförverkligandet endast kan ske i någon
form av gemenskap. Det är nödvändigt att
individen ingår i helheten, han får bara inte
försvinna i den. Lawrence bekämpade ständigt
sj älvuppgivelsen, den religiösa, den
idealistiska, den sexuella. Kärleken var för honom
inte ett saligt sammansmältande utan ett
stridbart förverkligande av det egna väsendet.
Enligt honom står det maskulint skapande
över det kvinnligt sexuella; men samtidigt står
skaparförmågan i direkt beroende av den
sexuella fullfölj elsen. Hos Lawrence är
människans ansvar inte etiskt som hos Ibsen utan
vitalt: det gäller inte något slags ideal, utan
livet, den skapande processen, individens
fruktbarhet i hans förhållande till den levande
helheten omkring sig. Han rasade mot all
idealism, ty idealism var för honom att med
intellektuella idéer betvinga och döda det vitala
livet. Han erkände intellektet som ett värdefullt
instrument, men vägrade att betrakta det som
en drivande kraft, vägrade att underkasta sig
dess i grunden destruktiva maktvilja. Han
hade samtidigt klart för sig att frigörelsen inte
går genom mindre utan genom mera
medvetenhet. Han upphörde aldrig att sträva till
medvetenhet; därför bestod hans gärning till
stor del i söndersmulandet av illusioner.
”Vad människan mest passionerat önskar är
levande helhet och levande förening”, heter det
hos Lawrence. Djupast eftersträvar människan
inte någon isolerad frälsning av sin själ och
tillfredsställes ej av den ekonomiska
maktkampen, som isolerar och nedtrycker henne.
I sitt sista verk, ”Apocalypse”, ser Lawrence
fram mot den mekaniserade civilisationens
sammanbrott, som samtidigt rymmer ett hopp
om nya livsmöjligheter. ”Vad vi önska är att
förstöra våra falska oorganiska förbindelser,
särskilt i förhållande till pengar, och
återupprätta de levande organiska förbindelserna med
kosmos, solen och jorden, med mänskligheten
och nationen och familjen. Börja med solen
och resten ska långsamt, långsamt komma.”
Melker Johnssons bok ger en
väldokumenterad framställning av de viktigaste sidorna
hos Lawrence. Han har målmedvetet strävat
att befria Lawrence från åtskilliga
vulgärpopulära eller infamt litteraturpolitiska
påmål-ningar. Han har därvid med urskillning använt
sig av den vid detta laget synnerligen rika
litteraturen om Lawrence. Han ger sig inte ut
på djupen, han håller sig till det nyktra
klarläggandet, den avvägda analysen. Det
law-renceska tankeäventyret har varken ingivit
honom feber eller svindel; likväl drar något
av dess friska fläkt genom hans bok. Det är
en studie som fullt ut gör skäl för sig och
förtjänstfullt kompletterar det tidigare svenska
pioniärarbetet om Lawrence av Knut Jaensson.
Artur Lundkvist
Hans Ruins nya bok
HANS RUIN: Väl mött, Europa. Natur och
Kultur. 7: 75.
Finländaren Hans Ruin har sedan flera år
en stor publik i Sverige. Det är ingenting att
förvåna sig över. Hans språk är vackert och
fast. Han är en lärd man, men han föredrar
den åskådliga bilden framför den torra frasen.
Och framför allt har hela hans
framställningssätt en varm, mänsklig och enkel ton. Där
finns något av ungdomlig, nästan barnslig
entusiasm, som man inte kan undgå att
tilltalas av. Ruin har som så många andra
finländare en intensivare läggning än vi svenskar,
och han förenar på ett lyckligt sätt
konstnärens känslighet med vetenskapsmannens
grundlighet.
I sin nya bok har Ruin tagit till sin
uppgift att ställa problemet om diktarens uppgift
i våra dagars Europa. Men detta allvarstunga
problem dänger han inte omedelbart i huvudet
på sin läsare. Hans bok ”Väl mött, Europa”
börjar som den harmlösaste reseskildring.
Författaren lämnar Finland och går en dag
ombord på en fransk ångare i Marseille, för att
med ett trettiotal andra författare fara till
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
