Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ruin, Hans, Väl mött, Europa, anmäld av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Buenos Aires på Pen-kongress. Några
snabbporträtt av dessa ofta åtskilligt kuriösa
medpassagerare bildar upptakten till den kalabalik
som avslutade 1937 års Penkongress. Där möta
vi Mussolinis vän lyrikern Ungaretti, som med
rytande stämma förklarar att italienaren till
sin natur är anarkist och därför måste
behandlas strängt. Där finns den ständigt drickande
jugoslaviske poeten och före detta
frontsoldaten Pavel Golia, som kan ge detta patetiska
och sköna svar, när Ruin frågar honom om
ej livet synes honom dubbelt värdefullt, sedan
han undsluppit krigets helvete:
”— Livet? Livet blev mig efterslängt i sista
ögonblicket. Det tog egentligen slut tidigare.
Med mina kamrater.”
Det finns gott om intressanta människor på
S/S Florida, men de bilda endast den rörliga
och pittoreska bakgrunden till ett drama
mäktigare än de individuella ödenas. Trots att
Penkongressen i Buenos Aires blev en löjlig
tillställning, där författare från alla jordens
hörn överbjödo varandra i ihåliga orationer
och resolutionernas allmänna fraser
samvetsgrant dolde undertecknarnas himmelsvitt skilda
åskådningar, så lyckas ändå Ruin med
utgångspunkt från uttalanden av Duhamel och
andra, att göra en av de finaste och
värdefullaste sammanfattningar av diktens uppgift och
diktarens ställning i samhället som på mycket
länge sett dagen på vårt språk. Alldeles särskilt
stort intresse bjuder det som här säges om
diktarens sociala uppgift. Hur lättvindigt och
ytligt behandlas inte i allmänhet detta tema
hos oss! Hur enkelt och barnsligt definierar
man inte konstnärens sociala funktion! Det är
sällan man finner något som helst
hänsynstagande till det som är speciellt den
konstnärligt skapande människans uppgift. Finge vissa
radikala kritiker råda skulle skillnaden mellan
riksdagsmotioner och konstverk, mellan
valmanifest och dikt snart plånas ut och vi skulle
äga en konst lika avkönad och banalt stiliserad
som någonsin den, som i dagens Tyskland
hedras med Volkspreis. Duhamel för upp
problemet på ett helt annat plan, när han ställer
frågan, vad det överhuvud vill säga att fylla
en social funktion. Han finner, enligt Ruins
referat, att ”bland alla de funktioner, som en
människa kan ha, ville han som social beteckna
den, genom vilken hon fyller ett behov i
samhället. Men det ges ett behov, vars
tillfredsstäl
lande sedan tidernas begynnelse visat sig
oumbärligt för utvecklandet av ett sunt och
harmoniskt samhälle, men som flertalet medborgare,
upptagna av sitt arbete och sina personliga
bekymmer, icke ha tid och ej heller förmåga
att tillgodose: det är behovet att lära känna
världen och sig själva. Här är diktarens
egentliga uppgift. Hans sociala funktion är att vara
upptäckare i hjärtats värld, en förvandlare av
det obekanta till något bekant. Men ett sådant
värv kan icke med framgång utövas utan
skälig frihet.” Det viktiga med ett uttalande
som detta är inte minst, som Ruin påpekar,
att Duhamel binder dikten ”icke vid
inbillningen såsom oftast sker, utan vid
verkligheten”. Diktarens uppgift ligger i verklighetens
värld. Det är där han tvingas att vara hemma.
Han är ej den bortkomne stackare som man
ibland vill göra honom till och vilken med
väl-visa råd då och då bör tillhållas att predika
över givna ämnen och i given anda.
Men Ruin skulle inte vara den levande
människa han är, om han helt och hållet slog sig
till ro med denna ståndpunkt. Trots sin
vetskap om att diktaren ofta, för att använda en
liknelse av Duhamel, är lik aloeträdet ”som
mediterar många år innan det skjuter ut en
blomma” och därför har svårt att direkt
ingripa i dagens strider, är han dock också
tvungen att direkt fatta ståndpunkt och låta
sin harm och sin förtvivlan inför det onda
omkring honom få direkta uttryck i hans dikt.
Det kan bli en fara att alltför mycket tro sig
böra handla som aloen, även om det kanske
är ändå farligare att inte handla som den. Det
vackra och djupa kapitlet ”Diktarordet”
mynnar inte ut i någon hyllning till de evigt
oföränderliga konstverken, utan i Snoilskys strof:
På något slagfält en simpel sten
finns vräkt i dammet bland murkna ben,
en sten som ingen tog upp och behöll —
men just för den stenen Goliat föll.
Ruin har säkerligen rätt när han säger, att de
som i dag med förakt se ned på de efterblivna
stackare som hylla begrepp sådana som frihet,
sanning och människovärde och själva sluta
sig till ”den stora livsstilen” de äro ”i grunden
själsliga krymplingar bara, som stympats på
ett viktigt själsorgan; den friska omedelbara
förtrytelsens gåva”.
Det går inte att ställa entydiga problem
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
