Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ruin, Hans, Väl mött, Europa, anmäld av Olof Lagercrantz - Tuominen, Mirjam, Tidig tvekan; Bjerresø, Karen, En lång natt, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i detta fall. Det står en ständig strid mellan
omedelbarheten och den konstnärliga
balansen, mellan det direkta ingripandet och det
inåtvända grubblet. Däri ligger diktarens
problem framför andra, och var han än slutligen
hamnar är det ytterst vanskligt att säga när
han rätt fyller sin sociala uppgift och när han
inte gör det.
Ruins bok innehåller mycket annat av
intresse. Alldeles särskilt gärna läser man det
vackra kapitel som ägnats indianernas apostel
broder Bartolomé de las Casas. Ruin visar
på ett par ställen i boken en förvånande
positiv uppsyn inför buchmanismen. Men kanske
vågar man ta slutkapitlet och dess skildring
av en fiskare i den finländska skärgården som
en bekännelse till en djupare och sannare
religion än munnens och gestens. Denne gamle
man, som går och sköter ympkvistarna på sina
vindvridna äppelträd den dag, då författaren
bringat honom budet att hans ende son ligger
hopplöst sjuk, står ”i pakt med livsmysteriet
självt” och därför också med den sannaste
av religioner. Han vårdar livet och handlar
i livets tjänst även när det till synes är alldeles
meningslöst. Det ligger en ädel och human
livstro bakom denna lilla berättelse och den
passar också bra som avslutning på en bok,
som så mycket sysselsätter sig med dikten och
dess mening i världen. Olof Lagercrantz
Två unga
MIRJAM TUOMINEN: Tidig tvekan.
Wahlström & Widstrand. 5: 75.
KAREN BJERRESØ: En lång natt.
Översättning av Ingeborg Essén. Bonniers. 3: 75.
Vi ringar in oss själva och alla
förbipasserande med namn och med ord på
egenskaper, men allt grubbels tidiga början är ändå:
vem är jag? och varför är jag just jag? Ett
sådant ”jag förstår inte” vibrerar levande i
de bästa sakerna i Mirjam Tuominens
novellbok ”Tidig tvekan”. Och det är ju så, att i
det outsagda, detta som varken är kropp
eller själ, varken ord eller musik, får
diktaren bäst fram sitt individuella jag,
samtidigt som han därmed ger oss den starka
och mystiska förnimmelsen av verklighet och
levande liv. Den långa inledningsnovellen
”Irina” är, som det redan har påpekats av
andra, inte otadlig som objektiverad
novellkonst, eftersom den går utanför sitt ämne —
ett barns värld. Men som dikt ger den
mycket. Den lilla Irina får aldrig fatt på vad
det är hon grubblar över, liksom hon aldrig
får utsagd den nakna frågan: Mamma, ska
jag dö? eller den dämpade: Ska jag aldrig
bli frisk? Man önskar och vill att den sjuka
Irina — som tvekar mellan den ljuva döden
och det övermäktigt svårbemästrade som hon
har att återvända till — ska leva, man känner
också att hon kommer att göra det, ty i denna
novells gripande stämning finns något av det
vekt modiga, frödingska, det där som aldrig
ger sig. Den styvaste novellen i ”Tidig
tvekan” är emellertid ”De borttappade
sedlarna”. Med lysande analytisk konst och
intuition levandegör Mirjam Tuominen den
sjuåriga Magdalenas försök att komma till rätta
med det ofattbara att hennes älskade,
beundrade far en gång slog hennes dyrkade mor i
en scen som hon råkade bli vittne till. Efter
det mest sofistiska grubbel kommer
Magdalena fram till att skulden egentligen är hennes
egen. Världen är god och trygg; det onda
finns inom henne själv. Man tycker sig se in
i hur ett livsöde determineras. — En
intressant modern novell är ”Slusken”, där
författarinnan med en smidig psykologisk konst,
som erinrar om Agnes von Krusenstj ernas,
skildrar spänningen och attraktionerna mellan
medlemmarna i en familj på fyra personer.
En asocial individ kommer in i kretsen och
anarki hotar. Valet står här mellan disciplin
och laglöshet — en modern situation! Dock
finns det ett svagt element av konstruktion i
denna novell liksom i det konventionellt
skrivna slutet i den för övrigt vackra novellen
”Den sjuka våren” om några livströtta
ungdomar, tillfälligt drivna tillsammans på ett
pensionat i ödemarken. ”Brevet” övertygar
mig inte heller. Det är kanske mönster och
utkast till något som författarinnan kommer att
gestalta mer övertygande längre fram. Men
också i de svagare sakerna märker man det
dramatiska temperamentet med dess fruktbara
spänning mellan motsatser. Det är inte så
originellt att säga att Mirjam Tuominen är ett
verkligt diktarämne, eftersom det redan har
sagts i denna tidskrift och av andra. Men i
alla fall är det nog så. Hennes språk med sin
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
