Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fallada, Hans, Varg bland vargar, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gränser. De två andra äro Ernst Wiechert och
Hans Carossa, båda företrädare för en art av
idealism med anor från Goethe. Fallada
däremot är en grundlig och närgången
naturalist, ständigt understrykande de av Taine en
gång formulerade faktorernas betydelse för
individen och hans handlingar. Redan med
romanen om den arbetslöse Pinneberg ställde
han ett vitalt problem under debatt, och med
denna sin senaste roman visar han sig som
en samhällsdiagnostiker av rang.
Det är en till märgen sjuk samhällskropp,
Hans Fallada ger en skakande bild av i
romanen ”Vargar bland vargar”. Det är Tyskland
i inflationens lägsta vågdal, det vill säga
under de sista månaderna år 1923, han
skildrar. Han är lika hemmastadd i storstaden
Berlin som han är initierad i de föga mindre
idylliska förhållandena på de preussiska
storgodsen. Läsaren föres av Fallada först in i
den berlinska inflationsdjungeln, varest
döds-trötta människor kämpa en hopplös strid i
en tillvaro, där penningvärdet är groteskt
fluktuerande och inga moraliska normer heller
existera. De vakna en morgon vid att dollarn
står i 414 000 mark men kunna nästa morgon
finna, att den betingar ett värde av det
dubbla. Denna vulkaniska grund, denna
fantastiska osäkerhet i den bittra kampen för
brödfödan, förstenar och förgrovar så
småningom alla känslor. Den nakna och
obarmhärtiga kampen för tillvaron gör människan
till en varg bland vargar. Endast kalla och
artificiella njutningar stå dem som lyckas
hålla sig flytande till buds: i Westens
spelhålor går dansen kring guldkalven bland
nattliga asgamar och kokainberusade skökor.
Bara ett lyckligt, utvalt fåtal är det förunnat
att i denna förbannelsens tid bevara en gnista
av mänsklighet och värdighet. Till dessa
utvalda hör det unga människoparet Wolfgang
och Petra, som Fallada låter framträda ur
vargflocken och omvärver med ett ömt och
hemlighetsfullt ljus. De förkroppsliga några
av de storvulna tyska egenskaper, som av en
samtida regim karikerats to the bitter end:
modet och tålamodet.
Med säker hand tecknar Fallada de vilsna
och ödsliga tyska efterkrigsårens feberkurva.
Den totala förgiftningen i samhällskroppen
har intoxierat och omtöcknat individen. De
politiska verkningarna låta snart uppenbara
sig. Fememorden — detta groteska arv från
medeltiden — höra till ordningen för dagen,
men de ha självfallet ännu inte nått den
auktorisation av staten som de ha den dag
som i dag är. De första förtvivlade, trots
vaksamheten från ententekommissionernas sida
i hemlighet planerade kuppförsöken mot den
socialistiska regimen, sticka upp huvudet men
misslyckas på grund av riksvärnets avvisande
hållning. De organiseras av desperata och
förvildade landsknektar, före detta officerare,
som nu äro berövade så gott som alla
existensmöjligheter. Också de oskyldiga och unga
dragas in i denna begärelsens och den nakna
maktkampens tornado. Hans Fallada utgår i
sin berättelse om hur det i verkligheten gick
till från det enskilda fallet. Då han tecknar
den femtonåriga Violet von Prackwitz’
fruktansvärda öde blir detta i hans framställning
signifikativt för mångas. Med bilden av
löjtnant Fritz har Fallada gestaltat en prototyp
till den kallhamrade nazistiske gangstern,
fullkomligt samvetslös, fullkomligt blottad på
alla hämningar. Då han skjuter sig själv, är
det endast ett skadedjur som dör: en alldeles
tom, en över allt förstånd ensam figur i en
flock av stallbröder, som kan föra tanken till
Dostoj evskijs skräckgalleri av nihilister. Sitt
livs summa formulerar han i dödsögonblicket
sålunda: ”Allt vad jag har upplevt var strunt,
och att dö är också strunt, gemen, nedrig
strunt, och efteråt kommer bara strunt, det
vet jag ju också så väl! Jag har varit
alldeles för rädd, det är ingen idé att vara rädd
för den här strunten. Nu är jag alldeles lugn.
Ensam har jag levat, ensam dör jag.”
Med samma fränt sakliga styrka skildrar
Hans Fallada människorna kring och på
godset Neulohe öster om Berlin, nära polska
gränsen: dess ägare, den gamle avskyvärt gnidige
von Teschow, hans svärson och arrendator
den svage och velige ryttmästaren Joachim
von Prackwitz och hans egoistiska och ytliga
hustru Eva. Mot dem kontrasterar han den
energiske men preussiskt smalspårige von
Studmann och den vakne och frimodige
Wolfgang Pagel, som kan sägas vara något av en
romanhjälte i gammaldags mening men som
likväl aldrig är så skönmålad, att man
förlorar tron på honom.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
