Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fallada, Hans, Varg bland vargar, anmäld av Johannes Edfelt - Eliot, T. S., Mordet i katedralen, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hans Falladas roman är en naturalistisk
tidsskildring av inträngande och övertygande
kraft. Den är en frukt av en
gestaltnings-konst, som verkligen förmår göra det
förflutna levande. Det finns ingen tysk och ingen
icke-tysk författare som mer sakligt och
allsidigt skildrat det tyska folkets lidanden i
dess kanske djupaste depressionsskede. Vad
Fallada skildrar ger oss också nyckeln till
insikt i den utveckling mot det absurda, som vi
bevittnat i dagens Tyskland. Ont skall med
ont fördrivas, heter det. Men detta innebär
inte i ringaste mån något överseende med
den mentalitet, som är det nuvarande
Ger-manias. Johannes Edfelt
Mordet i katedralen
T. S. ELIOT: Mordet i katedralen.
Översättning av Erik Lindegren och Karl
Wennberg. Bonniers. 3:—.
”Mordet i katedralen” är liksom ett
tidigare körspel, ”The Rock”, ett verk av den
katolske konvertiten T. S. Eliot.
Förutsättningarna för denna katolska omvändelse kan
man studera redan i hans ungdomsverk, till
exempel ”The waste Land”, där schemat
fruktbarhet: ofruktbarhet bildar en parallell
till den nuvarande kristne mystikerns
teologiska motsatspar tro : otro.
Samtidigt med denna
perspektivförskjutning har hos Eliot ägt rum en förvandling
beträffande de konstnärliga uttrycksmedlen.
Färgen till sitt symbolistiska, mycket intrikata
bildspråk lånade han tidigare ofta från magi
och fruktbarhetsritual. Det var en
svårtillgänglig men egendomligt fascinerande
poetisk stil, utan tvivel kaviar för folket. Hos
Eliot döljer sig emellertid både den
puritanske svavelpredikanten och den katolske
demagogen. Han har numera, sedan han
genomgått nihilismens alla öde år, en tro att
ge uttryck för, en bekännelse att leverera allt
folket; det kan inte vara förenligt med hans
nya attityd av predikant att inlinda sin
bekännelse och sin propaganda i en esoterisk
symbolisms insyltade tongångar. Han har
måst lägga om sin stil i och med att
predikantkravet gjort sig gällande.
Frågan är, om inte hans poetiska stil endast
vunnit på denna avklarningsprocedur. Den
nye Eliot, som tror sig ha vunnit frihet i
illusionen om underkastelse under Gud och
nu anammar den katolska kyrkans dogma,
jungfrufödelse, apostolisk succession och hela
härligheten, har kanske förlorat som
intellektuell individ på denna förvandling, men man
kan inte säga, att han har förlorat som poet,
så sant som att magiska hieroglyfer, alla den
symbolistiska hierofantens verbala tjuvknep
til syvende og sidst dock förbli underlägsna
den poetiska klarhetens expressiva och nakna
slagkraft.
”Mordet i katedralen” är eljest till faktur
och idé ett mysteriespel, som sådant besläktat
både med Maeterlincks och Claudels verk i
samma anda. Samtidigt har den katolska
mässan verkat tydligt befruktande på verkets
konstruktion. Men Eliot härstammar inte för
intet från puritanernas hårda och realistiska
Amerika. Till hans andliga utrustning hör
också en kärv humor, en hård glimt i ögat, en
satirikers blick på det alltförmänskliga. Dessa
egenskaper komma också till sin rätt i detta
katolska skådespel om Thomas a Beckets
martyrdöd i katedralen i Canterbury den 2
december 1170. Eliots verk saknar inte heller
intima anknytningspunkter till samtida
tragiska skeenden, så visst som att problemet
trosfrihet och statlig autarki är ett av vår tids
mest brännande.
Det är framför allt körpartiernas poesi,
vacklande mellan vanmakt och hopp, som ger
detta skådespel dess särskilda lyskraft. De
grekiska körerna — i synnerhet de i
”Aga-memnon” — ha utgjort Eliots förebild, men
han har lyckats fylla dem med sina egna
sällsamma och intensiva uttryck för en djup
livs-skräck. Det har inte varit någon banal
uppgift att kostymera om de förtätade eliotska
fraserna och att återge hans ofta svagt
markerade men likväl alltid förnimbara rytm. De
bägge unga svenska översättarna ha haft
en mycket delikat och mycket svår uppgift.
För den som har det engelska originalet i
någorlunda färskt minne, måste väl också
denna översättning esomoftast förefalla
kraftlös. Men då och då tycker man sig likväl
förnimma något av den ursprungliga poetiska
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
