Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Eliot, T. S., Mordet i katedralen, anmäld av Johannes Edfelt - Edmonds, Walter D., Den glömda dalen, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
friskheten också i den svenska språkdräkten,
så i denna kör (vilken i Dramatiska teaterns
utförande tyvärr kom att tangera det
parodiska) :
Jag har känt lukten av dem, av dödsbringarna, mina
sinnen ha upprörts
av hemliga förebud; jag har hört
flöjtspel vid midnatt, flöjtspel och ugglor, vid
middagstiden har jag sett
fjälliga vingar, väldiga, löjliga, glida förbi. Jag har
känt
lukt av ruttet kött i skeden. Jag har känt
hur jorden häver sig fram mot natten, rolöst,
obegripligt. Jag har hört
skratt i läten hos djur med underliga läten;
scha-kalen, åsnan, kajan; i råttans och näbbmusens
skrämda pip, i lommens, den förryckta fågelns,
skratt. Jag har sett
grå halsar vrida sig, råttsvansar slingra sig i
gryningens tjocka. Jag har ätit
slemmiga djur, ännu vid liv, som smakat av det
salta hos allt som lever i havet; jag har smakat
levande humrar, krabbor, ostron, musslor och räkor;
och de leva och föröka sig i mina tarmar, och
mina tarmar upplösas och försvinna i gryningens
ljus. Jag har känt
liklukt i rosen, i stockrosen, luktärten, hyacinten och
gullvivan. Jag har sett
horn och länder och betar och hovar förbytta;
jag har legat på havets botten och andats med
havs-anemonens andedräkt, sväljt med svampens
svälj-ningar. Jag har legat i kärret och vämjts åt
maskarna. — —
Johannes Edfelt
Mera nordamerikanskt
WALTER D. EDMONDS: Den glömda dalen.
Roman från det nordamerikanska
frihetskrigets dagar. Översättning av
Carl Ernolv. Lindblads.
2 delar 11:—.
Svenska folkets aptit på skildringar från det
nordamerikanska inbördeskrigets dagar anses
tydligen vara omättlig för närvarande. Knappt
har man lagt ifrån sig ”Arundel”, historien om
överste Arnolds tåg till Quebec, förrän man
träffar honom på nytt i Walter D. Edmonds’
”Den glömda dalen”. Det kan inte undvikas,
att man gör jämförelser, och om man av en
roman i främsta rummet kräver en
psykologiskt trovärdig teckning av de framställda
människorna, måste mr Edmonds få ett
avsevärt högre betyg än Kenneth Roberts. Det är
inte bara överste Arnold, som ter sig betydligt
mänskligare och mindre akrobatisk i den
senare boken än i den förra. Det gäller
överhuvudtaget om Edmonds’ figurer, att de stå
närmare verkligheten, indianer såväl som vita,
män såväl som kvinnor. Man kan till exempel
peka på den något underbegåvade flickan
Nancy, som faller för varje aggressiv karlslok
och slutligen blir squaw åt en indian. Det
skulle inte behövts många fel valda ord för att
göra förloppet osannolikt i läsarens ögon, men
författaren har med säkert omdöme undgått
dem. I förbigående sagt kunde denna figur
måhända vara värd en stunds begrundan hos
dem som ivra för instinktlivets frigörelse. Det
är människodjuret i ohämmad utlevelse,
återgivet utan överdrifter, direkt ”efter naturen”.
Vi ha så vant oss vid att anlägga en
psykologisk måttstock på romanen, att psykologisk
realism kommit att bli ett ovillkorligt plus,
oavsett bokens karaktär för övrigt. Frågan är
om detta betraktelsesätt kan anses till fyllest.
På sagan eller centrallyriken ställa vi inte
dylika krav. Varför skulle vi då göra det på
till exempel den historiska romanen? Det
beror naturligtvis på vilken uppgift den
antages fylla. Nu är den historiska romanen inget
entydigt begrepp. Den framträder i olika
skepnader och med olika syften. Den kan vara
en tids- och miljöskildring med huvudsaklig
uppgift att förmedla en riktig bild av en viss
förgången epok, ett slags populariserad
kulturhistoria, om man så vill. Det tycks vara i den
formen den nu florerande amerikanska arten
huvudsakligen framträder. Där kommer
givetvis troheten och trovärdigheten i detaljer och
inte minst i människoframställningen att spela
en viktig roll. I det fall att historiska personer
uppträda, torde man ha rätt att kräva den
största varsamhet i berörda avseende. En
annan art är den, där en historisk
tilldragelse, en historisk person bildar huvudmotivet.
Genren är inte aktuell, den är till och med
tvivelaktig, eftersom den kräver ett mått av
kunskaper och en förmåga av inlevelse, som
är få förunnad. Den har ersatts av den
moderna biografien. En tredje gren på den
historiska romanens träd är vad man skulle
kunna kalla problemdiktning i historisk dräkt.
Den lyder sina egna lagar. Slutligen ha vi den
historiska hjältedikten, som nuförtiden
framför allt framträder i ungdomsbokens form.
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
