Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tingsten, Herbert, De konservativa idéerna, anmäld av Rütger Essén - Majocchi, Andrea, Liv och död, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sig själva, och om något karikatyrmässigt
eller för särskilda syften tillrättalagt
refererande kan det ej vara tal.
Vad som vidare gör Tingstens bok särskilt
intressant är författarens säkra förståelse för
även det litterärt och mänskligt originella.
Någon gång kan detta driva honom till att
framhäva det kuriösa på bekostnad av det
typiska. Men detta är endast sällan fallet. I
stort sett tecknar han med snabba och säkra
drag och kan stundom höja sig till verklig
stilkonst. Man får ibland det intrycket att
författaren själv — i trots av sin demokratiska
trosvisshet — icke kunnat undgå att fängslas
och i viss mån tjusas av de andliga
personligheter, vilkas tankevärld han på ett ofta mycket
lyckligt sätt levandegör.
”De konservativa idéerna” ha alltid varit
föga uppskattade — eller rättare sagt nästan
okända i Sverige. Den svenska konkreta
konservatismen har sällan uppburits av en
genomtänkt principåskådning. Där dylikt
förekommit har det endast väckt misstro. Ej
heller har Tingstens arbete många
föregångare i svensk litteratur eller forskning. Från
senare år är — vid sidan av Aspelins stora
verk i ”Vår egen tids historia” — det enda
mera remarkabla bidraget Erik Fahlbecks
”Idéer och män”, som behandlar den svenska
romantikens och den äldre liberalismens
idévärld. Man skulle också kunna fråga sig,
varför Tingsten icke ägnat ett kapitel åt
boströmianismen. Måhända har det skett på grund
av att denna uppsaliensiska idévärld knappast
nådde ned till att tangera den låga
verkligheten — vilket däremot både Joseph de
Maistre, Fichte, Hegel, Haller, Disraeli,
Car-lyle, Stahl, Treitschke och Maurras i hög grad
ha gjort, direkt eller indirekt.
Adertonhundratalets konservativa idévärld,
uppburen av män som de ovan nämnda, och
många till, har i högre grad än man hittills i
allmänhet velat erkänna påverkat den
historiska utvecklingen. I Sverige är den dock i
sorglig utsträckning en terra incognita, även
för eljest högt humanistiskt bildade
författare — och ännu mer för den stora
allmänheten. Här fyller Tingstens bok en verklig
lucka. Icke minst bör man vara honom
tacksam för att han gjort rättvisa åt den så ofta
underskattade franska konservatismens
idé
värld. En tänkare och litterär personlighet av
Charles Maurras’ rang — åt vars åskådning
Tingsten ägnat några utmärkt koncentrerade
sidor — har ju exempelvis i vår offentlighet
oftast fått figurera som en löjlig figur, under
det att i själva verket hans inflytande haft en
räckvidd som endast framtiden kommer att
kunna helt fatta. Rutger Essén
Kirurgens liv
ANDREA MAJOCCHI: Liv och död. En
kirurgs självbiografi. Översättning av
Ingeborg Essén. Bonniers.
8:50.
Yrkesmannen som jämte sina verktyg också
har fått förmågan att hantera pennan, så att
lekmannen begriper vad han säger, får oss
alltid att lyssna med särskilt intresse. Han
förmedlar kunskaper om ett livsområde, som
annars skulle vara oss mer eller mindre
obekant och föremål för missuppfattningar. I
alldeles särskilt hög grad gäller detta läkaren,
som ofta blir utsatt för lika oberättigat klander
som vedervärdigt avguderi. Den flod av böcker
av och om läkare och deras yrke, som dragit
förbi på sistone, har säkerligen i sin mån
bidragit till att ge allmänheten en klarare bild
av förhållandena och en riktigare uppfattning
av sjukdomarnas art och vad som är gjort och
vad som återstår att göra för att bota eller
förebygga dem. Det är på tiden, att också
allmänheten får klart för sig, att läkaren i många
fall är maktlös utan allmänhetens bistånd. Den
gamla mysticismen kring yrket är på väg att
skingras, och det måste hälsas med
tillfredsställelse.
Den senaste i raden av läkarböcker i ordets
nya mening är en självbiografi av den
italienske kirurgen Andrea Majocchi, professor vid
den medicinska fakulteten i Milano. Den hör
inte till de mest lysande, och den kunde med
fördel ha varit omkring hälften så tjock, men
den innehåller tillräckligt många intressanta
kapitel för att läsningen ska ge lön för mödan.
Majocchi berättar tämligen utförligt om sina
fattiga studieår och de svårigheter han fick
genomgå, innan han nådde sin nuvarande
position. Det är inte märkligare än vad de flesta
män kunna ha att berätta i den vägen, men det
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
