Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
den nya vishetens födelse, tyrannernas och
demonernas flykt, vidskepelsens död, när skall
vi gå — för att först av alla — tillbedja
Friden på Jorden?”1
Det kom en tid när ingen stjärna längre
lyste för honom, när inget ideal längre syntes
äkta nog att kunna tjäna som mål. Rimbaud
hörde inte till de naturer som nöjer sig med
att långsamt kämpa sig fram mot ett bättre:
han fordrade det goda helt och fullt, den
problemställning från vilken han utgick var
ett antingen — eller, ett Allt eller Intet.
Det har funnits många konstnärer vilkas liv
utgjort exempel på samma konflikt mellan en
överspänd sj älvöverskattning och en lika
överspänd självkritik, så till exempel Fröding.
Flera av dem har varit de absoluta kraven
på sig själva trogna ända till
bristningsgränsen, ända till dess de dukat under för
sinnessjukdom. Hos Rimbaud finns samma själsliga
klyfta, men han är i högre grad än de flesta
en dubbelnatur, på en gång en vekare och en
hårdare människa. Ställd inför de
konsekvenser till vilka de absoluta kraven fört honom
äger han ännu den hårda, även mot det
egnaste och innersta hänsynslösa kraften att
definitivt träffa ett val.
Och av hans antingen — eller blir bara ett
eller kvar. Absolut som alltid har han valt
för sista gången — under den senare delen
av sitt liv är han en människa som vallöst
följer sitt öde. Genom en våldsam
förträngning tvingar han in sin dubbla natur på
enkla, nästan ensidiga banor. Den hårda,
medvetna vilja, åt vilken han överlämnade makten
inom sig, förbjöd all dikt och drev honom
ut i en frivillig landsflykt, som snart
förvandlades till jakten efter en alltmer vulgariserad
lycka.
”Inga höga visor mer! Bara försvara varje
tum erövrad mark! Vilken hård natt! Det
torkade blodet ryker på mitt ansikte och i ryggen
1 ”Une saison en enfer”: Matin.
har jag inget annat stöd än detta vidriga lilla
träd! Själens strider är lika brutala som
människornas fältslag — och nöjet att se
rättvisan i det hela är bara Gud förunnat.”1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
