Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR RIMBAUD
till profet, till orakel, han vill att dikten
obetingat skall rätta sig efter en öververklig
ingivelse. Tidigare hade hans egen dikt både
till form och innehåll varit bunden vid
förebilder som Hugo, Banville, Baudelaire. Nu
först börjar han på verkligt allvar sin stora
litterära frigörelse. Tydligt märkbar i ”Bateau
ivre”, den sedermera världsberömda dikt som
blev hans enda bagage på den slutgiltiga
resan till Paris, når denna frigörelse
småningom sin höjdpunkt i Illuminationernas
prosa och i vissa partier av ”Une saison en
enfer”. Det objektivt verkliga får mindre
och mindre del i hans fantasier, han ”tror
sig äga övernaturliga krafter”, han känner
sig som ett orakel med oinskränkt makt över
framtidens alla hemligheter och begär
framför allt att bli trodd, men när de parisiska
litteratörer han kommer i kontakt med genom
Verlaine i stället erbjuder honom sin
estetiskt kollegiala beundran stöter han bort dem
med förakt. I ett nästan patologiskt rus följer
han allt blindare den öververkliga ingivelse,
som gör honom mer och mer okänslig för
världen. Det var detta rus som redan tidigare
drivit honom att överge hemmet:
”Där jag gick på vägarna i vinternätterna,
utan tak över huvudet, utan kläder, utan bröd,
hörde jag en röst som snörde samman min
strupe: ’Svaghet eller styrka — du är, och det
är styrkan! Du vet inte vart du går och inte
varför du går, du öppnar alla dörrar, du
svarar på alla frågor. De skulle inte kunna
döda dig mera nu än om du redan vore ett
lik.’ Och på morgonen var min blick så
slocknad och mitt ansikte så dött att människorna
jag mötte kanske inle en gång såg mig.”1
Han tog alltså varken hänsyn till sig själv
eller till andra, han var en besatt, över vars
öden någon stor och opersonlig ande tagit
makten. Ibland bröt han ut i ett cyniskt raseri.
De parisiska celebriteternas självgodhet gjorde
1 ”Une saison en enfer”: Mauvais sang.
honom så utom sig att han en gång till och
med drog blankt — det var ju han som var
den rätte banerföraren i marschen mot andens
rike, hans var makten och härligheten, han
ensam kunde visa vägen men ingen trodde
honom, ingen ville höra mera i hans ord än
subtila poetiska klanger, ingen förstod honom,
ingen genomskådade hans förklädnad. När det
gällde hans förkunnelse vände sig alla bort
med fariseiska miner: deras dikt och tanke
följde andra ideal — han var den ende som
gett sig det pytiska ruset helt i våld och han
stod där ensam, förrådd, nästan korsfäst...
”Jag såg mig själv ansikte mot ansikte med
den förbittrade hopen, framför
avrättnings-plutonen stod jag och grät över olyckan att
ingen kunde förstå mig, grät och förlät! —
Som Jeanne d^rc!”1
Han såg sig stå där oförstådd fast han var
den ende som förstod. Han hade gått ut i
världen med omätliga rikedomar men ingen ville
fatta deras värde, han gjorde underverk men
ingen såg dem, inom sig ägde han en ofantlig
makt men ingen ville erkänna den utanför
honom. Och inför världen, inför
avrättnings-plutonen stod han som en bastard mellan
ängel och människa, som Jeanne d’Arc,
omringad av verklighetens fientliga härar, som
inget av själens underverk kunde förinta. Den
stora häxprocessen började inom honom. Han
kunde inte stanna längre vid det gamla:
”Jag måste ge mig ut på resor för att
förströ förtrollningarnas glödande kol som
samlats på mitt huvud .. .”2
I Verlaines sällskap flydde han från Paris
till London. Denna innehållsrika vänskap (som
här endast i korthet bör omnämnas) var ett
av de få band han hade kvar att slita.
Tillsammans med Verlaine hade han trotsat moral och
förtal och trott sig finna vägen till en ny och
friare kärlek. Men Verlaine var en vek och
2 ”Une saison en enfer”: Alchimie du verbe.
2. — B. L. M. 1939. V.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
