Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Semper: Den moderna estniska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES SEMPER
stora bredd, så är dock verket rikt på
människotyper med komplicerat och
motsägelsefyllt själsliv, det är idérikt, spirituellt och fyllt
av träffande iakttagelser. Här finns ingen
schematisk torka — boken pulserar av liv. Även
konstnärligt sett framstår alltså romanen som
det senaste decenniets förnämsta litterära
skapelse.
Tammsaares roman förtjänar endast delvis
att rubriceras som allmogeroman. I de
mellersta delarna är handlingen förlagd till staden.
Den sista delen för visserligen berättelsen i det
närmaste fram till närvarande tid, men den kan
likväl inte anses vara en skildring av livet på
landet i våra dagar. Man kan våga det
påståendet, att fastän Estland till övervägande
del är ett agrarland, och fastän två tredjedelar
av befolkningen är bosatt på landet, så intar
allmogeromanen långtifrån främsta rummet
inom romanlitteraturen — livet bland våra
dagars bönder har knappast funnit någon
skildrare inom Estlands episka litteratur.
Däremot finns det en mängd skildringar från
allmogens liv vid det föregående seklets slut
och det nuvarandes början, likaledes från 1917
års revolution och jordreformens dagar, då
storgodsens jord styckades och en ny klass av
småbrukare uppstod. Bland skildringar från
allmogelivet under denna senare period kan
nämnas Mait Metsanurks ”Punane tuul”
(Den röda vinden), vars huvudperson är en
enkel bondkvinna, som under revolutionsåren
vacklar mellan borgerlig och proletär
livsåskådning, samt Albert Kivikas’ ”Murrang”
(Brytningstid), i vilken skildras samhällslivet
på landet under frihetskrigets dagar,
motsättningar mellan bönder och torpare,
storgodsjordens delning mellan de icke jordägande, de
nya småbrukens skapande — allt detta med en
frodig, robust, nästan bondsk stilkonst.
Friede-bert Tuglas’ nyss utkomna roman ”Väike
Illimar” (Lille Illimar) skildrar i en serie
konkret återgivna, färgrika episoder livet på
godsen vid det föregående seklets slut, sett med
ett barns vakna ögon — det är en
självbiografisk roman. Handlingen i Mart Rauds ”Kirves
ja kuu” (Yxan och månen) tilldrar sig
visserligen på landet i våra dagar, men det är icke
de sociala förhållandena på landsbygden eller
tiden och de av den betingade företeelserna
som intressera författaren, utan hans syfte är
att kontrastera mot varandra den rotfaste
bonden och hans son, den i staden bosatte
konstnären och slarvern.
Vid sidan av dessa konstnärligt mera
betydande allmogeromaner finns det en mängd
andra, men i ingen av dem har upptagits till
behandling livet på landsbygden i våra dagar,
sådant det gestaltat sig sedan förhållandena på
nytt vunnit stadga efter de förändringar som
jordreformen medförde. Varpå beror detta?
Tydligen därpå att våra nu levande
författare icke kommit i intim kontakt med det nya
livet på landsbygden. De flesta av dem äro
visserligen själva uppvuxna på landet, men
deras barndom tillhör perioden före de stora
sociala och politiska omvälvningarna, perioden
före agrar ref ormen. Nu är kontakten med
landsbygden bruten, och om en författare
numera vänder tillbaka till landet, så kommer
han som en vagabonderande konstnär likt
sonen i Rauds förut nämnda roman eller som
sommargäst. Man måste komma ihåg att den
småbrukarklass som nu odlar de forna
storgodsens jord, ännu inte är tjugu år gammal.
Den författargeneration som hör samman med
den nya landsbygden och levt sig in i dess
förhållanden är ännu inte fullvuxen.
Vi ha likväl en författare som tillbragt hela
sitt liv vid havet, som grundligt känner
kustbefolkningens liv, särskilt på Saaremaa (Ösel),
och som givit oss en rad storslagna, mustiga
skildringar ur primitivt liv och tecknat ett helt
galleri av präktiga fiskartyper. Det är August
MÄlk. I sina romaner ”Öitsev meri” (Det
blommande havet) och ”Taeva palge all” (Under
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
