Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Den inre monologen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
DEN INRE
MONOLOGEN
Följande reflexioner äro närmast
föranledda av Eyvind Johnsons roman
”Nattövning”. Det är på sin plats att först och
främst påpeka att jag helt och fullt gillar
denna boks tendens. Den innehåller briljanta
analyser av den desorganiserade själsgrund,
där våldstankarna slå rot. Den ger inblickar
i det svenska missnöjet, som skrämma till
eftertanke, och illustrerar dem med ett
typgalleri som sträcker sig över hela skalan av
den snedvridenhet, som man tyvärr ej alltför
sällan får tillfälle att iaktta: från
begravnings-hyenan till den ohyfsade krogkunden, ingen
är bortglömd. Slutligen rymmer den en
bekännelse till de humanistiska och humanitära
värdena, till kulturen om man så vill, en
bekännelse som man sätter värde på emedan den
inte stannar vid de allmänna kulturella
talesätten utan tar sikte på det konkreta. Sålunda
tar Eyvind Johnson till och med upp till
diskussion den eventuella nödvändigheten av
våldshandlingar till andlighetens försvar —
det är riktigt och oförskräckt. Boken ger
inblickar i en högeligen erkännansvärd akt av
självprövning och uppgörelse.
Ändå är romanens ton på något vis brusten
och den lämnar läsaren i en tveksam, bunden
sinnesstämning. Insikten — även den dystra
— verkar alltid befriande; men då man läst
denna bok, som ger mycken insikt, uteblir
ändå känslan av befrielse. Felet består inte i
innehållets art utan i att innehållet och stilen
skära mot varandra.
%
På ett ställe funderar vår gamla bekanting
Mårten Torpare, som umgås med
självmords-tankar:
”Eller — för att göra det ännu mer
gripande — hoppa i utanför soptippen vid
Riddersvik mitt i natten och om det vill sig
väl flyta upp vid Stadshuset och ge alla
tjänstemän och stadsfullmäktige och
borgarråd där en chock, som fick dem att tänka på
att de är dödliga.
Pastejen var från C. J. L. Almqvists
trakter, från en gård vid en vacker sjö.
Men innan jag går dit ut till Riddersvik,
eller i värsta fall åker för att det skall gå
snabbare, sticker jag in ett slag på
Operabaren och säger några djupa saker i glättig
ton och för under en stund en alldeles
överlägsen konversation, så att de kommer att
minnas min personlighet.
Fast: om jag inte flyter opp? Och hon —
Henne, ja? Tanken gjorde honom het. Vart
tog hon vägen? Skild? Omgift?...”
Och så vidare.
Vi känna till detta sätt att skriva. Det är
förhärskande i en stor del av vår unga
littera
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
