Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gunnar Brandell: Den inre monologen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
denna art helt uteslutas ur protokollet. Det
innebär inte något avbräck för
verklighetstroheten.
*
Bör alltså den inre monologen betraktas
som en konstnärlig uttrycksform byggd på
en föråldrad psykologisk teori? Givetvis inte,
ty den har i grunden föga att göra med
teorier överhuvud. Vilken psykologi som helst
måste ju räkna med det fria associerandet
som en tänkbar form för själslig verksamhet.
Men det är av intresse att fastställa var och
när den förekommer.
I det normalt fungerande och levande
själslivet förekommer den endast då vi äro för
trötta eller nervösa för en meningsfylld
bearbetning av våra intryck, då det står still eller
snurrar runt för oss, då medvetandets
normala funktioner slå slint. Detta är ett
pinsamt tillstånd, som dess bättre uppträder
endast sporadiskt.
Vidare kan man bestämma sig för att
associera fritt, och en del inre monologer ha väl
tillkommit som följd av en mer eller mindre
teoretiskt fattad övertygelse att själslivet först
i detta tillstånd framträder i sin
ursprunglighet. Det ligger också nära till hands för den
oskolade själviakttagelsen att på detta sätt
släppa loss sitt medvetna eller undermedvetna
för att själv sitta bredvid och iaktta dess
krumbukter. Men lika viktigt som den
iakttagna associationsräckan är då att subjektet
självt är verksamt i själviakttagelsen. Och
detta kommer inte med i referatet! Där finns
endast den passiva halvan av själen,
patienthalvan, och den andra delen, som motsvarar
läkaren, sättes inte på tryck.
Slutligen förekommer det fria
associerandet som sjukligt fenomen, då den själsliga
motståndskraften nedbrutits så att människan
ej längre förmår hålla sina intryck och
före
ställningar i styr utan hemfallit som byte åt
dem. Denna typ är neurotikerns, och de
föreställningar som behärska honom bruka kallas
tvångsföreställningar. De klaraste
företrädarna för denna själsliga typ finna vi mycket
riktigt i våra sinnessjukhus, och det
intensivaste uttrycket för deras
föreställningsbesatt-het är att söka i legenderna om incubus och
succubus.
Det kan inte förnekas att de skönlitterära
författarna ibland lagt sig vinn om att odla
denna patenterat intressanta typ. Särskilt har
detta legat nära till hands under kaotiska
perioder, då man valt den bekvämare utvägen
att utvinna konstnärliga effekter ur
splittringen, svårmodet och upplösningen i stället
för att gestalta kampen mot kaos.
*
Men det kan vara värt att lägga märke till,
att inte all dikt har varit introspektiv, dystert
självbetraktande och ironiskt speglande
motsättningarna i ett föreställningstyngt
stäm-ningsliv. Det har också funnits och finns ännu
dikt där den vilja till form, till behärskning
och förnuftig aktivitet, som är nedlagd i varje
människa, har drivits till en höjdpunkt. Det
finns inte någon väsentlig skillnad mellan
realistisk dikt och sådan dikt som ”för oss
bort från det trista vardagslivet”, som den
tarvliga glosan lyder, mellan gråvädersdikt
och fantasidikt. Men det finns en avgörande
skillnad mellan dikt som beklämmer och som
befriar, mellan diktare som hålla oss nere i
ofruktbar själviakttagelse och sådana som
hjälpa oss framåt till en mening, ett mål, en
förnuftig verksamhet.
Den som menar att vi nu och annars ha
större behov av den senare sorten kan inte
betrakta den inre monologen som ett tjänligt
konstnärligt uttrycksmedel.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 00:34:36 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-5/0048.html
