Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Två moderna engelsmän - Anmälda böcker - Connolly, Cyril, Enemies of Promise - Isherwood, Christopher, Goodbye to Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en skolpojke i det att han, trots att han
icke hade någon av de vanliga
kvalifikationerna, invaldes i ett litet och privilegierat
sällskap seniorer, känt under namnet ”Pop”. En
annan medlem av detta patriciska samfund
var Anthony Knebworth; det kan vara av
intresse att jämföra ”Enemies of Promise”
med Knebworths biografi, som under titeln
”Anthony” publicerats av hans far, Lord
Lytton. Från Etons romantiska och
anakronistiska atmosfär (där han lärde sig att
författa latinsk och grekisk vers, men varken att
skriva litterär engelsk prosa eller att tala
franska), utträdde Connolly, såsom han själv
klagar, åtminstone till en början alldeles
oduglig för den aktuella världen.
”Skulle jag draga några slutsatser”, skriver
han i sista kapitlet av sin bok, ”A Georgian
Boyhood”, ”av mina känslor då jag lämnade
Eton, skulle de kunna kallas ’Teorien om den
permanenta ynglingaåldern’. Det är teorien
om att de erfarenheter som göras av
skolpojkarna vid de stora public schools, deras
triumfer och besvikelser, äro så intensiva att
de dominera hela deras liv och hindra deras
utveckling. Härav följer att den större delen
av den härskande klassen förblir ynglingar,
fega, sentimentala och djupast sett
homosexuella. Tidiga lagrar väga som bly, och om
många av de pojkar jag kände i Eton kan jag
säga att deras liv är över. De som kände dem
på den tiden, kände dem då de voro som bäst
och rikast; nu, vid några och trettio år, äro
de av spöken hemsökta ruiner... Att bli
vuxen är sannerligen ett hinder som få av oss
kunna taga, och konstnärens lott är föga
behaglig i England, därför att han är en av de
få som... är i stånd att kasta av sig dessa
tidiga erfarenheter, ty mogenhet är den
egenskap som engelsmännen avsky mest av allt,
och konstnärernas fel är, i likhet med vissa
utlänningars, att de äro mogna.”
Ehuru det citerade stycket förekommer i
slutet av boken är detta det tema med vilket
Connolly börjar sin översikt. De flesta
författare komma alltjämt från medel- eller
överklassen. De växa upp i den ofta behagliga
men vanligen något stagnerade atmosfär som
utmärker public schools och universitet i
England. De kastas sedan ut i en värld där en
ung författare måste välja mellan
impopulära, påfrestande, vanligen illa belönade
ansträngningar eller den breda vägen som leder
till stora royalties och dåliga böcker.
Connolly analyserar mycket ingående och med
ovanlig humor och skärpa de olika faror och
frestelser för vilka en ung författare utsättes.
Han skildrar de talrika parasiter som gnaga
på talangens rötter tills dess tidiga knoppar
vissna och dö utan att någonsin ha slagit ut.
Denna korta och ofullständiga värdering
låter kanske förmoda att ”Enemies of
Promise” endast kan vara av intresse för engelska
läsare. Det tror jag emellertid inte alls är
fallet. Connollys undersökning av tillståndet
inom den moderna litteraturen har en
allmän tillämpning. Han ger lysande, stränga
men likväl omdömesgilla värderingar av
Hemingway, Joyce, Huxley, Somerset
Maugham, och drar därav slutsatser som måste
gälla i alla länder. Sedan han skildrat de
svårigheter som möta en modern författare
föreslår han att vår tids författare nu försöka
komma fram till en prosastil som går en
medelväg mellan vad han kallar
mandarinstilen och jargongstilen (”vernacular”). Den
förra representeras av sådana romanförfattare
och essayister som Virginia Woolf och den
senare av Ernest Hemingway och hans
vänstersinnade efterföljare i fråga om vardagligt
skrivsätt.
I en kort artikel kan jag inte göra mer än
antyda Connollys tankegång och slutsatser.
För övrigt kan jag endast rekommendera hans
bok och uttrycka min övertygelse att vi här
ha ett kritiskt arbete som kommer att vara
lika levande och intresseväckande om tio år
som det är nu. Efter osedvanligt hårda
strider, under vilka han själv säkerligen ofta
förtvivlat om framgången, har Connolly lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
