Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Två moderna engelsmän - Anmälda böcker - Connolly, Cyril, Enemies of Promise - Isherwood, Christopher, Goodbye to Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undkomma ”löftets fiender”; detsamma har
Christopher Isherwood gjort, ehuru med
andra metoder. I sin självbiografiska fantasi
”Lions and Shadows” har Isherwood redan
berättat om sitt tidigare liv, hur även han
gick igenom den engelska public school’s
underliga halvtropiska drivhus, hur han kom
till Cambridge men avskydde livet där med
dess belåtenhet och accepterande av det
sekunda, och hur han avsiktligt iscensatte sin
egen relegering. Det var en romantisk gest i
Byrons och Shelleys stil. Men Isherwood var
inte nöjd med någon ungdomlig ”escapism”
utan har småningom lyckats bli vuxen.
”Goodbye to Berlin” handlar om hans
sista utvecklingsskeden som vuxen. De
historier av vilka boken är sammansatt voro en
gång avsedda att ingå som delar av en ”stor
episodisk roman om Berlin före Hitler”, som
skulle ha fått titeln ”The Lost”. Isherwood
har nu, måhända visligen, övergivit denna
ursprungliga plan. I stället har han givit oss
sex löst förbundna skisser, som ge olika sidor
av hans egna erfarenheter medan han
undervisade i engelska i Tyskland — till exempel
hans bekantskap med en rik familj av
icke-ariska butiksägare, eller med en besynnerlig
och patetisk engelsk äventyrerska, som
kommit till Berlin för att förtjäna sitt uppehälle
inom den tyska filmen, och med en
proletärfamilj, i vars våning han hyr in sig när han
har speciellt ont om pengar. Var och en av
dessa episoder är särdeles välskriven.
Isherwood är en originell författare; men han är
icke en av dessa författare vilkas originalitet
inskränker sig till deras stil. Han skriver
flytande, korrekt, om än något vardagligt. Nej,
det är han själv som är originell — i sin
inställning gentemot sina karaktärer (en
blandning av djup sympati och komplett
objektivitet) och i sin känsliga förståelse av den
mänskliga karaktären. Varje författare är,
såsom Cyril Connolly har påmint oss om,
omgiven av faror: de hota honom vid varje
stadium av hans karriär. Och Isherwood, som
undflytt faran av en ynglingaaktig
dilettantism, är nu i fara att bli korrumperad av sin
egen inneboende läsbarhet. En alltför läsbar
författare kan till slut bli lika långrandig och
ointressant som H. G. Wells. Jag tror inte detta
kommer att hända med Isherwood. Han är
alltför rörlig, alltför vetgirig, hans sinnelag är, i
ordets bästa bemärkelse, alltför poetiskt. Jag
har redan försökt ge en föreställning om
Cyril Connollys person. Låt mig som
avslutning försöka göra en skiss av författaren till
”Goodbye to Berlin”. Under det att Connolly
är en av den moderna litteraturens sensitivor,
vars blad kunna inregistrera de finaste
dallringar men vredgat rygga tillbaka vid en
taktlös eller klumpig beröring, är Isherwood den
typiske litteräre observatören, snabb,
intelligent, skarpsynt, som kombinerar en stor
praktisk duglighet med en något falsk air av
ungdom och obestämbarhet. Då Connolly utgav
sin första bok, en underhållande lång novell
som hette ”The Rock Pool”, blev han så
förargad och upprörd över en engelsk
förläggares ogillande anmärkningar och vägran att
publicera boken av moraliska skäl, att han
nästan i smyg gav ut den i Paris. Ingen
förläggare skulle förmodligen kunna nedslå
Isherwood. Han är en god affärsman; och
jag skulle bli mycket förvånad om han inte
en vacker dag vann en stor framgång hos
allmänheten. Men under tiden föredrar han
att förbli i sin tillbakadragenhet, ser sig
omkring med ett frågande och förvånat uttryck
(avsett att dölja en anmärkningsvärd grad av
finurlighet) och bär formlösa, skrynkliga och
fläckiga flanellbyxor. Isherwood bekänner
sig till den extrema socialismen eller den
teoretiska kommunismen; men han är en
alltför god konstnär för att någonsin bli en
politisk skribent och det är föga troligt att han
nedsjunker till en litteratör inom partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
