Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martinson, Harry, Det enkla och det svåra, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
patenterade sanningar och symboler efter
vilka vi inrättat oss. Umgänget med naturen
är en källa till ständig irritation över dess
komplikation och vi få inte göra oss
oemottagliga för denna irritation om vi inte skola
stelna lika hårt i våra fördomar som
insekterna i sina instinkter. Människan har inte på
långt när tagit ut allt av sina sinnens
förmåga och endast genom oavlåtlig träning i
att söka kombinera det motsägelsefulla,
underkänna det invanda och upptäcka nytt
kan en högre och friare människotyp bli till.
Detta är, om jag förstått rätt, drivfjädern i
Martinsons ständiga jakt efter analogier och
ständiga sökande efter nya
perspektivpunkter. Abstraherat låter det måhända som tomt
prat men upplevt i sitt konkreta, oändligt
levande och åskådliga sammanhang ter det sig
djupt betydelsefullt. Det har blivit nästan ett
exempel på vaneseende att betrakta
Martinson som en genialisk poet med en olycklig
kärlek till filosofien. Må vara att hans
”filosofi” inte håller de akademiska måtten, den
äger dock något av urgammal, borttappad
folklig visdom samtidigt som den blänker till
av nya möjligheter. Och man har alldeles
missförstått hans författarskap om man tror
att de poetiska och filosofiska elementen däri
kunna skiljas isär och bedömas vart för sig.
I ”Det enkla och det svåra” är Martinson
som naturskildrare i sin högsta form. Det är
ett litet område mellansvensk natur under ett
årsvarv som få släppa till motiven. Men några
promenader i vanlig humanistiskt ornitologisk
stil är det inte fråga om. Denne vandrare är
ingen guide av den sort av vilken det går
tretton på dussinet. Intet av bokens nära
fyrtio små naturstycken liknar något annat som
skrivits i genren. Bäst beskrivas de genom
citat. Tag presentationen av lärkan:
Över förvårsnakna landskap och över risiga
lövträds fina krongallerverk, dansar lärkan fram på
sin böljande luftvåg. Högt över plöjor och
vintersnikna markdimmor stannar hon stilla på himlen,
spärrar in sig själv i sin sång. Liksom simmaren
ibland reser sig upp ute på djupet och trampar
vatten med fotterna, så trampar hon luft med
vingarna. Det synes som stötte hon plötsligt på en
genomskinlig vägg eller en klyka av kristall där hon passar
in sin hals och hänger där som i ett sångstäd.
Nedanför henne är världen ännu så risig att den
verkar kvastrike, och riskronorna är genomsiktliga,
de sålla himlavitan och gråljusskenet. Skatans bo
är tydligt synligt där inne i klykan likt håret i
forntida svartrika armhålor och granarna är ännu
klädda i sin mörka tjocka vinterdoffel ur vilken
årsskotten ännu inte hunnit sticka fram likt
ljusgröna spenar åt luftljuset.
Här är ett annat fågelporträtt, tjädern:
Tjädern bor borta i skogarna. Fram till gårdarna
får vi den sällan annat än som död.
På nära håll synar vi den då. Vi registrerar de
välbekanta detaljerna i dess vilda, bredskyggat fräna
uppenbarelse. De röda skinnvalkama över ögonen
kan stundom lysa som två mörka skogssmultron.
Näbben som har samma färg och hårdhet som
gamla avelstj urars hom framvisar två springliknande
beniga näsborrar med svarta tegelartade borsthår
och bakom undre näbbhalvan buskar sig skägget
till en tofs med hår sträva som granbarr.
Tjädertuppens huvud i profil visar en bild av en grandios
dumhet och inbilsk hannlighet över alla gränser och
hela fågeln i övrigt inger betraktaren en känsla av
aversion.
Bland träden är det särskilt björken och
granen som Martinson stannar inför. Inte
alla björkar och granar äro lika, men det är
säkert inte många som i likhet med
Martinson kunna avlocka en trädfysionomi en hel
levnadshistoria. Han behöver överhuvudtaget
alls inte alltid så dramatiskt stoff som ett par
ekoxars strid eller ett åskväder — ett
sannskyldigt bravurnummer! — för att berätta
ett äventyr. En bergväggs yta med sitt rika
färgspel duger lika bra eller
decembermånskenet över en insjö eller ljusspelet när en
droppe splittrar en stjärnas spegelgnista i en
skogskälla. En storartad trollstämning vilar
över kapitlet där han går med en lykta en
höstkväll i skogen. Några av de bästa sidorna
handla om högresta örter, om lokor, körvel,
kungsljus och tistlar. De senare vilkas
arkitektur särskilt fascinerar författaren har han
också avbildat i några av de teckningar,
varmed han framgångsrikt debuterar som
illustratör.
En naturvetenskapsman har kanske en del
att invända mot Martinsons botaniska och
zoologiska uppgifter. Hans kvalifikationer i
det avseendet undandra sig denna recensents
bedömande. Men så mycket kan knappast
vara fel att det nämnvärt sätter ned betyget
på det hela. Man måste upprepa det: som
litterär skildrare av svensk natur är
Martinson ouppnådd då det gäller att fasthålla och
överföra den direkta naturupplevelsen. Och vi
skola sent skåda hans like.
Georg Svensson
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
