Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sandgren, Gustav, Människor och drömmar, anmäld av Artur Lundkvist - Fridegård, Jan, Statister; Jonsson, Thorsten, Som det brukar vara, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lömsk beskyllning för oförmåga. Och
berättaren själv kan inte som han skulle vilja finna
sig till rätta och stanna kvar i den enkla
gemensamheten.
Misstaget finns i annan form hos den
framstående mannen som för en tid återvänder till
anonymiteten som dräng på en gård. Han
söker levande värme och skriver i sin
anteckningsbok om lyckan bland kor och svin.
”Jag blygdes första gången jag såg korna
slicka tjuren. Det låg så mycken ömhet,
mildhet i deras stora tungor mot hans hud. Jag
tycker mig ibland förnimma deras sällsamma,
dunkla gemensamhetssjäl när jag är ibland
dem.” ”Jag träffades djupast då jag förstod
att min berömmelse var ett utbrett
missförstånd, att popularitet var detsamma som
förtal på ett annat sätt, att de ordlösa och okända
var de enda som var mig nära.” Han talar
även om ”vårt andliga ruckel” och ”andens
anskrämliga djävulsmask”. Han är alltså vad
som brukar kallas för primitivist: han vill en
ny, enkel gemenskap och folklighet.
Upplevelsen bakom är riktig och kan inte avvisas, trots
att diktaturerna missbrukat den och förvrängt
dess konsekvenser.
Med det tvivelsjuka gråskägget på den
förbenade partikongressen i ”En gengångare”
talar Sandgren för en ny individualism, ett
levande intresse för människan och det
mänskliga. Han anser världen sjuk av
kollek-tivitet och samarbete; bilden för den
kollektivt organiserade staten finner han i
luskungen. Revolutionen har förrätts av
borgerliga boklärda, som fått navelsträngen
förtorkad och blivit till intellektuella benrangel.
Han skulle vilja sätta en ung bonde med
Andersens sagor i handen till
revolutionsledare. Det är ultraromantiskt, orimligt,
omöjligt: men ändock ligger det något i tanken.
Revolutioner är kanske i grunden omöjliga.
Och världen är bestämt inte betjänt av
kol-lektivitet till varje pris och av vilken art som
helst: den måste finna en möjlighet att förena
gemensamhet med individualitet.
”Så var jag mera träd än människa, led
mera med molnen än med de mina och
stenarna tycktes viska med mig om ting bortom
all erfarenhet. Närhelst människorna lämnade
mig kände jag mig inte ensam, men berikad,
då trädde alla mina blodsband och själsband
i kraft och förenade mig med blomma och
slända, med blad och strå.”
Med sin kosmiska inriktning är Sandgren
lycklig i naturen men ständigt upprorisk mot
människosamhället. Hans ångest hänför sig
till en upplevelse av samhällsgemenskapen
som förkvävande tvång och fängelse. Men
naturen är ju något högst relativt, inte annat
än en utkant av det samhälle som omfattar
hela jorden. Därför rymmer Sandgrens
inställning ett konfliktfyllt problem, som
verkligen bör kunna ge honom något att dikta
om. Han har ännu så länge bäst bemästrat
denna uppgift i sin senaste bok.
Artur Lundkvist
Noveller
JAN FRIDEGÄRD: Statister. Wahlström &
Widstrand. 5: 50.
THORSTEN JONSSON: Som det brukar
vara. Bonniers. 4: 75.
I den dovt pressande atmosfären kommer
Jan FridegÅrds solröda bok och sätter
omedelbart en smula stärkelse i ens halvt
förlamade livsandar. ”Statister” är en samling
noveller eller, som det heter på ren svenska,
småbitar. Man läser dem lätt och minns dem
klart. Ett par må kallas bagatellartade eller
intetsägande, några är snarast snitt ur
verkligheten och ren skildring, andra åter är
noveller i verklig mening, med den latenta
innebörd som man fordrar speciellt av det korta
formatet. Fint skrivna är samtliga och de
enskilda styckena smälter karaktärsfullt ihop
till en bok, vars verkan stiger mot slutet. Det
är ett livselixir fördolt i den fridegårdska
prosans mejslade klarhet. Den väljer två ord
där andra behöver tjugu, och de två orden
tycks alltid vara de riktiga. Själva
högsommarmiddagens paniska stillhet och dallrande
solglöd kan den förmedla genom ett svalt,
glasklart medium. Stilen är hos Fridegård
innehåll och innehållet stil, och så bör det ju
vara men är sällan. —• Några av novellerna
må särskilt framhållas, till exempel det fina,
levande porträttet i militärnovellen ”Det
na
5. — B. L. M. 1939. V.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
