Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fridegård, Jan, Statister; Jonsson, Thorsten, Som det brukar vara, anmälda av Margit Abenius
- Grundström, Helmer, Detta är mitt land, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
turliga urvalet”1 av ”tvåan”, den förskrämda
bondpojken som får allt hårt, rått och
hånfullt emot sig och till sist ger tappt.
Fride-gård skildrar gärna människor som genom sin
blotta existens tycks vara ett bevis för att
världen borde vara annorlunda; författare
och diktare har nog i alla tider intresserat
sig mer för sådana än för de stöveltrampande
säkra. Folklivsbilderna är tagna på kornet,
drastiska, färgrika, med isländska repliker.
Lars Hård som slagruteman med samhällets
majoritet kompakt emot sig figurerar i den
intensivt skrivna ”Rönnklykan”. Några av
novellerna har en anekdotisk snärt, som den
elegant berättade titelnovellen. —
Mästerstycket i boken är dock ”Johan och Eva”.
Det är bröllopskväll och Johan sitter och
berättar tyst för sig själv — som fåmälda och
ensamgående människor kanske för sed hava
— berättar fridegårdskt kan man säga, om
ödets väg och hur det blev som det blev och
som det skulle vara. Det har alltid funnits
klart idylliska och serena drag i Fridegårds
böcker, till och med i den källarmörka
”Offer”, men då bara som oförklarligt
passerande dagrar. ”Johan och Eva” däremot är
förandligad alltigenom, här har klarheten
stannat och brett ut sig som ett leende över
en tavla av kärvt enkel jordisk verklighet.
Fridegård, som på sex år har skrivit åtta
prosaböcker, starka, essentiella, oförskräckta,
borde om någon ha rätt att vila sig i en
enklare mellanbok, men med bästa vilja eller
illvilja i världen kan man inte säga annat än att
”Statister” också är bra.
*
”Som det brukar vara” är den stillsamma
titeln på en novellbok av Thorsten Jonsson,
debutant på prosans område. Författaren
behärskar ett känslornas mellanregister med
ljusa tongångar, han är inte mycket åskådlig
men desto mer lyhörd. Hans landskap med
figurer ser man föga tydligt, men det är
dock förnimbart och levande i människornas
tal och tysta tankar, i dialekten med det veka
eller fördrömda tonfallet och i lätta dagrar
över tingen. Intuitionsvis och i tillit till ett
visst gehör på området känner jag att förfat-
1 Har sid. 67 ett tråkigt tryckfel: ”storväxt” i
st. f. ”småväxt” som av sammanhanget uppenbart
fordras.
taren kan sin västerbottniska, och
överhuvudtaget fångar han samtalsspråkets ologiska och
nyckfulla förlopp med stor känslighet. Man är
tacksam för nya ansatser på detta område.
Helt blir jag dock inte tillfredsställd av
författarens tonfallspsykologi och behandling av
den inre monologen. Eyvind Johnson har
gjort sådant bättre, fylligare, där hör man en
diktarstämma tvärsigenom, men det gör man
inte alltid hos Thorsten Jonsson. Talet säger
naturligtvis mycket om en människa, vi lever
ju i rätt hög grad talande, men det säger inte
allt. Man vill se något också; somliga av
dessa stycken förefaller mig på ett
egendomligt sätt blinda.
Författaren belyser ofta en och samma
händelse genom metoden: vad han sa och vad
hon sa och vad folket sa. Därigenom når han
ibland stillsamt och träffande goda effekter,
särskilt kanske i ”Kameleonten”, där flickan
och det exotiska djuret, luftigt och graciöst
karakteriserade, leker omedvetna i en liten
sluten mänsklig värld som just då är fylld av
outtalad spänning och dueller på ett inre plan.
Men i andra fall slår metoden alldeles slint:
författaren når inte fram till några
betydelsefulla mänskliga motsättningar utan hamnar i
det jämnstrukna, det rent ointressanta.
En stark sak, ”Vårnatt i Estersvik”, avslutar
samlingen. Före detta sälj ägaren och
smugglaren, den ur samhället utstötte gamlingen,
går ner till havsstranden med sina söner, som
beger sig ut på en resa, från vilken ingen
skall återvända levande. Ofärd klingar i
replikerna, ofärd i drömmarna, ofärd i
människornas aningar! Det är den enda av Thorsten
Jonssons noveller som har fångat mig helt
och som jag oreserverat vill kalla konst, men
det hindrar inte att boken som helhet är
artistiskt särpräglad och intressant i sina ansatser
på nya och oprövade vägar.
Margit Abenius
Lappmarkslyrik
HELMER GRUNDSTRÖM: Detta är mitt
land. Norstedts. 4: 50.
Av Helmer Grundströms tidigare lyriska
försök bevarar anmälaren endast intrycket av
något sällsynt diffust och substanslöst. Så.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 00:34:36 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-5/0068.html
