Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, Ernst L., Kontor, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
boken, har man däremot blivit till hälften
övertygad om, att författaren menar att den
inte förtjänar något bättre.
Boken heter ”Kontor” och handlar alltså
om kontorsfolk och deras bekymmer och
problem. Det är en sällsynt bedrövlig samling
hållningslösa individer författaren har lyckats
plocka ihop på aktiebolaget Lättmetalls
kontor vid Sveavägen, människor utan intressen,
utan ideal, utan Gud och utan fosterland. Var
och en har sitt lilla helvete, som han går upp
i helt och hållet utan att bekymra sig om de
andras. Man kan inte gripas av sympati för
dem, ännu mindre medlidande. Skulle det
verkligen förhålla sig så, att den andliga
nivån hos svensk kontorspersonal kunde anses
typiskt representerad av detta galleri, då vore
det inte bara beklagligt utan beklämmande.
Men säkerligen är det en vrångbild.
Därpå tyder det schablonmässiga i deras
handlingar. Från kamrern till springpojken
ha de något av de brott man läser om i
tidningarna på sitt samvete. Springpojken
arrangerar ett rån och lägger sig till med ett
par hundra kronor och ett blått öga.
Naturligtvis kan författaren berätta, hur betryckt
familjens ställning är. Pojken bör alltså
ursäktas. Herr Landin har det också besvärligt
med att få debet och kredit att gå ihop. Han
kommer i ockrarhänder, gör en av flickorna
på kontoret med barn och roar sig med att
tjuvåka i andras bilar. Det är en
genomgående stryktäck individ. Kamrer Svensson
befinner sig också i händerna på ockrare.
Han har — naturligtvis — förskingrat. Hur
det går ihop med hans genomhederliga
karaktär, hans niohundra kronor i månadslön, ett
enkelt levnadssätt och en gammalmodig
våning på Östermalm, som hans hustru sköter
utan hjälp, det har författaren inte gett någon
sannolik förklaring på. ”Det är synd om
människorna”, citerar han, och därmed tycks han
vilja överse med slappheten och ruttenheten,
där den förekommer. Det är synd om
Sveriges kontoristkår att bli framställd i en sådan
dager.
Aktiebolaget Lättmetalls chef är direktör
Berglund. Det påstås, att han har arbetat upp
bolaget ur så gott som intet. Han har inte
varit särskilt hård — det påpekas, att
personalen på andra kontor har det mycket sämre
— men nu börjar han ömma för sina
anställda. Han vill göra gott, och han vill
gott-göra — till och med förseelser som han inte
vetat om. Personalen har för mycket
övertidsarbete — han vidtar åtgärder för att ändra
detta; den har för låga löner — han höjer
lönerna. Han förlåter springpojken och ger
herr Landin ett specialuppdrag i
människokärlekens tjänst. Och vad blir resultatet? Inte,
som man möjligen kunde ha väntat sig, att
personalen på något sätt blir effektivare eller
bättre ur någon synpunkt. Kamrer Svensson
fortsätter att förskingra, och herr Landin
slösar bort sin arbetstid.
Medintressenterna i bolaget skaka på
huvudet åt direktörens ”reformer”, och
storfinansen går till attack. Det visar sig slutligen, att
direktör Berglund lider av en sjukdom, som
lär medföra vissa besynnerligheter i den
sjukes handlingssätt. Hela välviljan kom sig
alltså av en psykisk defekt. Var det verkligen
dit författaren ville komma?
Slutet på visan blir, att kamrer Svensson
bekänner, herr Landin kör ihjäl sig i en
lånad bil och direktör Berglund dör. Hans
son gör sig redo att ta itu med de hopade
svårigheterna. Så länge Erik Berglund får
vara den notoriske självutplånare författaren
från början gjort honom till, är figuren
psykologiskt trovärdig, men när han hastigt
och lustigt genomgår ett slags
manblivnings-process genom umgänge med myrorna på
faderns lantställe, är det svårare att följa med.
Det tar längre tid än så att bota så allvarliga
skavanker i viljelivet som dem Erik lider av.
Historien om myrorna är för övrigt
betecknande. Där Erik sitter och studerar dem, får
han för sig, att om man kunde iaktta den
mänskliga myrstacken i samma perspektiv,
skulle man inte heller märka något av de
enskilda individernas livsproblem utan bara se
det målmedvetna arbetet för det hela.
Slutsatsen är i högsta grad osannolik. Myrstacken
är såvitt vi veta ett fast organiserat samhälle,
medan den mänskliga samlevnaden blir allt
mer och mer desorganiserad, därför att det
egoistiska intresset upphöjts till ledande
princip. Ernst L. Ekmans bok utgör ett nytt
belägg för den saken, och det är bland annat
det som gör den till en så nedslående läsning.
Thure Nyman
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
