Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mahrt, Haakon Bugge, Trolltagen, anmäld av Artur Lundkvist - Dos Passos, John, 1919, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
komma från ett ensligt plantageliv i
tropikerna; och de följs åt i hans bil, berusande
sig med solsken och landskapssyner. Det är
inte så mycket kärleken hon upplever som
sinnenas under, den rent kroppsliga
frigörelsen från fadersförtrycket. Hon upptäcker ”den
tunga, goda kärnan” i sitt inre. Men
mannen bär på någon hemlighet, som hindrar
honom att vara sig själv. Han är en obotligt
lungsiktig som gjort ett försök att leva. Och
han omkommer nu vid en själwållad
bilolycka. Hon gläds en kort stund vid
upptäckten att hon ska få ett barn, men faderns
skugga faller över henne på nytt och förmår
henne att avlägsna det. När hon återvänt hem
till fadern, underkastad hans oböjliga vilja
igen, blir hon stel i armen. Hon tycker det
finns en annan varelse inom henne som strävar
efter att frigöra sig, men motsättningen
mellan hennes båda jag är så stor att en
katastrof hotar.
Riktigt övertygande är inte dessa
människor: de är snarare figuranter i ett
schematiskt nevrosexempel än inifrån uppfattade
personer. Det gäller i synnerhet flickan, vars
italienska upplevelser har karaktären av
reseäventyr i stället för djupgående psykologiska
processer. Haakon Bugge Mahrt lyckas
överhuvud mindre bra när han skildrar människor
i förhållande till människor än när han
skildrar människor i förhållande till natur.
Fjäll
världen, höstskogen och sommaren i staden
med dess beklämmande ljusa, tysta, tomma
kvällar kan han med sitt intensiva artisteri
frammana stundom halvt hallucinatoriskt.
Och den italienska resan tar kraften ur
romanförloppet genom sina praktfulla
landskapsbilder, sina ålderdomligt rustika scener
med vita dragoxar på bygatorna och brunnar
där grovlemmade flickor hämtar vatten i
kopparkrukor.
”Det kom en stor ljusbrun ko gatan uppåt
med en vagn efter sig som var full av
doftande rödklöver. Den gick där så stor och
präktig framåt genom den blåa skymningen
med en tung doft av frodighet omkring sig,
som av ett mystiskt moderskap som fyllde
hela luften omkring. Då den kom in i ljuset
från kaféet lade den hornen lite bakåt och
höjde den våta mulen upp i luften och såg
långt fram med de stumma ögonen som
speglade kaféljusen, och så gav den till ett litet
brummande läte och gled därpå ut i mörkret
igen och blev borta som bara ett klapprande
av klövar mot gatstenarna. Hon satt kvar med
känslan av något tungt, något moderligt. Det
hade varit liksom något bibliskt, detta också.”
Det finns sannerligen friska färger i denna
något konstruktionspräglade nevroshistoria.
Man undrar emellertid om översättningen är
riktigt smidig. Artur Lundkvist
Anno 1919
JOHN DOS PASSOS: 1919. Översättning av
Artur Lundkvist. Bonniers. 9:50.
John Dos Passos tillhör de amerikanska
författare, vilka som frivilliga deltog i
världskriget och sedan skrev böcker fyllda av det
man kallar efterkrigspessimism. Men ingen
av de övriga har klarat sig så helskinnad ifrån
denna pessimism. Upplevelserna under kriget
fyllde honom visserligen med djup motvilja,
objektiverad i romanen ”Three Soldiers”, men
han tycks ändå inte ha fått sådana svårläkta
själsliga sår som exempelvis Hemingway •—
vad det nu kan bero på, olikheter i läggning
eller skiftande erfarenheter. Och detta är
förutsättningen för den positiva tro på
utveckling och framtid för samhälle och människor,
som bär upp hans senaste romaner. Från
”Three Soldiers”, som skrevs endast ett par
år efter kriget och mynnar ut i en förbittrad
personlig undergångsstämning, går det en rak
linje över ”Manhattan Transfer” fram till
romantrilogin ”U. S. A.”.
Slutet på ”Manhattan Transfer” utgjorde
en kritik mot en hänsynslös och i sina
yttringar vulgär kapitalism (för övrigt inte
riktigt övertygande gestaltad) och mot det
intellektuella skikt som tappat kontakten med
väsentliga värden och fortfor att leva bara
som trasiga leksaker — ’Tt’s like a busted
mechanical toy the way my mind goes brrr
all the time”; författarens alter ego lämnade
miljön för att ta vägen nånstans långt bort:
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
