Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prouty, Olive Higgins, Lisa Vale; Bridge, Ann, Vår i Dalmatien, anmälda av Ann Bouleau - Munch-Petersen, Gustaf, Udvalgte Digte, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nöd har hon gjort ett försök att råda bot för
med en till hälften kysk förbindelse utom sitt
äktenskap. Men just på grund av hennes
moderliga deltagande i barnens sentimentala
äventyr leder denna till ny konflikt. Det
amerikanska moralkodex är oss i själva verket
lika främmande som det engelska
renlevnads-komplexet. Lisa Vale har alla dispositioner
att leva ut sig själv sunt och självklart.
Hennes barn har en förvillande likhet med de
skrupelfria ungdomar vi är vana att möta på
gator och torg. Likväl blir alla hennes och
alla deras förhållanden till någonting halvt,
svårt och överlastat med konflikter. Och
varför? Jo, därför att här hela den sexuella
moralen ännu är byggd på ”vad folk säger”
eller rättare ”vad folk skulle säga om folk
visste” — ty så långt har hämningarna bitit
sig in att själva föreställningen om ett fritt
förhållande blivit någonting brottsligt. Därför
blir dessa människors hela liv ett virrvarr av
brytningar och tårar och en passionernas
kurragömmalek som måste synas oss lika
onaturlig som den engelska ladyns väg udenom
— men som, så skickligt utnyttjade som här,
starkt måste bidra till spänningen i en
förstklassig följetongsroman. Ann Bouleau
Bruten livslinje
GUSTAF MUNCH-PETERSEN: Vdvalgte
Digte. Fischers Forlag.
Köpenhamn 1938.
Gustaf Munch-Petersen var blott tjugusex
år gammal när han förra vintern stupade som
frivillig på regeringssidan i det spanska
inbördeskriget. Han var en av dessa oroliga
andar som i förtid förbränner sig själva. Han
sökte otåligt den väg som skulle bli hans i livet
och dikten, det öde han skulle igenkänna som
sitt. Kanske blev Spanien för honom såsom
för många andra ett substitut för en tro och
ett mål. Dagen innan han stupade skrev han
i ett brev:
”Hele verden er een front — for og imod
det dejlige liv, som mennesker kunde leve —
hver og en, hvor man end befinder sig, maa
forstaa, at det trods striden er saa dyrebart
og stort, at det skal frælses, hvad det end
koster; — at ingenting kan have nogen mening
mere, hvis det mistes paa jorden. — Vi maa
lære den realitet, at det simpleste, som vort
liv kræver, fordrer den største kamp og det
største offer af os.”
Det är både sant och gripande, samtidigt
som det förefaller vara skrivet av en man
som motiverar sitt öde.
Gustaf Munch-Petersen var son till två
professorer, av vilka modern är den välkända,
svenskfödda Valfrid Palmgren-Munch-Petersen.
Han framträdde tidigt som rebellisk modernist
och utsatte sig i början på trettiotalet för det
danska löjet genom att utge diktsamlingar där
han talade direkt och högspänt, utan vare sig
rim eller stora bokstäver. Han var dessutom
odansk även genom sin påfallande svenska
orientering: man återfinner hos honom lätt
nog den röda ränningen från Södergran och
klangbilder från yngre svensk poesi. Redan
därigenom gjorde han något av en insats i
den föga expansiva danska lyriken; men det
uppskattades naturligtvis icke. Han försökte
sig även på att i poetiskt syfte bemästra andra
språk; i det nu utgivna urvalet av hans dikter
återfinns utdrag ur ett svenskt manuskript,
”Solen finns”, och ett engelskt, ”Black God’s
Stone”.
Nu ser man också tydligare den säregna
livslinje som genomlöper hans konstnärligt
icke helt bemästrade diktning. Även om de
flesta dikterna blott ter sig som fragment sluter
de vackert upp kring personliga väsentligheter.
Han talar verkligen om sig själv även när
ibland tonfallet kan förefalla lånat från någon
annan. Och han tvekar inte att träda fram som
sin fantasis hjälte, den drömde segraren, den
solbelyste ynglingen, den djärve jägaren som
drar genom världen. Av kvinnor eller
bekvämliga vanor vill han ej låta binda sig; han vill
inte heller stanna vid det personligt
begränsade:
jeg har fundet
at min kærlighed
til ham, hun eller den
er uvæsentlig —
jeg har fundet
at jeg intet er uden en stemme
og at den ikke er min —
Han talar om sin längtan som bränner sig
själv, ”et flammende taarn at ses af ingen”.
I sina nomadfantasier rör han sig med
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
