Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nicolson, Harold, Diplomacy, anmäld av Bo Enander - Katz, David, Människor och djur, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
seenden sätter den franska diplomatin som ett
mönster. Men franska diplomater är, menar
han, ofta för intellektualistiskt betonade för
att lyckas med underhandlingar:
”fransmännens utomordentliga intellektuella redlighet
frestar dem att avfärda mindre klara
hjärnors famlande med förakt och därför blir den
franska diplomatin med all sin förstklassiga
utrustning och sina höga principer
understundom föga effektiv”.
Nicolsons analys av den tyska diplomatin
får sin särskilda belysning av de senaste årens
aktivitet i tysk utrikespolitik. Det militära
inflytandet på tysk diplomati framhålles starkt
och det är detta som gör den till en
”kupp-och överraskningsdiplomati”. ”För tyskarna
är det”, skriver Nicolson, ”av större vikt att
inge fruktan än förtroende, och när —
såsom ständigt sker — de skrämda nationerna
sluter sig samman till eget skydd, klagar
tyskarna över inringning, men förbiser
därvid alldeles, att det är deras egna metoder,
som framkallat denna reaktion.” Nicolson har
emellertid en mycket hög uppskattning av de
tyska diplomaterna, men framhåller, att dessa
olyckligtvis mycket sällan blir i tillfälle att
utöva något personligt inflytande. Före
världskriget åsidosattes deras synpunkter av
militärerna och byråkraterna i Ausswärtiges Amt
eller av kejsar Vilhelm själv. Efter 1933 är
det återigen militärerna, men nu också de
nazistiska partidignitärerna, som kontrollerar
yrkesdiplomaterna.
Det intressantaste i Nicolsons bok är
måhända framställningen av italienarnas
”rörliga diplomati”, på vilken världen helt nyligen
fått se konkreta exempel. Italiens diplomati
är, säger Nicolson, ”mer än opportunistisk
— den kännetecknas av ett ständigt
manövrerande”. Huvudsyftet för Italien blir alltid att
på förhandlingsvägen förskaffa sig en
betydelse och ett inflytande, som är större än vad
det kunnat uppnå med rena våldsmedel. ”Den
italienska utrikespolitiken är sålunda raka
motsatsen till det tyska systemet, ty i stället
för att basera sin diplomati på sin makt,
stöder den sin makt på diplomatin.” Italien har
tagit renässansens diplomatiska taktik i arv.
Då man vill uppnå ett visst utrikespolitiskt
mål skapar man till en början ett så dåligt
förhållande som möjligt med det land det är
fråga om, man uppställer fullständigt
orimliga krav, men sedan, när förhandlingarna
väl kommit i gång, visar det sig, att kraven
är tilltagna med en ordentlig prutmån och att
de krav, som officiellt framförs sålunda inte
alls är de krav som Italien egentligen hoppas
få se uppfyllda. Den fascistiska regimen torde
inte ha gjort någon förändring i detta
diplomatiska system.
Harold Nicolsons studie rymmer
naturligtvis mycket mer än de analyser av
stormakts-diplomatin som här antytts. Den inledes
exempelvis med en briljant översikt av
diplomatins historia och den avslutas med en både
kvick och lärorik ordlista över vad som
brukar kallas ”diplomatiskt språk”. En roligare
och mer fängslande ”lärobok” kan man
knappast tänka sig och den bör kunna påräkna
intresse och uppmärksamhet långt utanför
fackmännens krets. Bo Enander
Människor och djur
DAVID KATZ: Människor och djur.
Övex-sättning av Johan Westerlin.
Gebers. 8: 75.
Man har diskuterat huruvida djuren ha en
själ eller inte, men frågan är ännu obesvarad,
mycket därför att man inte vet vad man skall
inlägga i begreppet själ då det gäller
människan. Professor Katz, som i egenskap av
samvetsgrann djurpsykolog vill ta reda på
alla fakta i målet innan han fäller en dom,
anser det heller inte lämpligt att i närvarande
stund ställa problemet på det sättet. Han
försöker att så noggrant som möjligt fastställa
skiljaktigheterna mellan djurens och
människornas prestationsförmåga och drar sedan
sina slutsatser med vetenskaplig försiktighet.
Det är en rimlig metod, ty vi ha ännu
överraskande få bestämda iakttagelser att utgå
från då det gäller djurens psykologi. Redan
deras fysiologi och deras levnadsvanor rymma
åtskilliga ouppklarade punkter. Men
beträffande deras förnimmelser, intelligens,
känslo-och viljeliv skymmes forskningen ännu av
en sannskyldig snårskog av gängse populära
och kvasivetenskapliga föreställningar. En och
annan glänta har väl vetenskapen erövrat åt
sig; i övrigt tyckas på detta område vilka
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
