Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katz, David, Människor och djur, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sagor som helst kunna vinna burskap som
sanningar. Katz har i regel avstått från att gå
i polemik mot sådant, men vid ett par
tillfällen har han mera i förbigående gjort upp
räkningen med ett par missuppfattningar som
ha universell spridning. Han påpekar till
exempel att i svårare situationer en polishund tar
hjälp av sin följeslagare. På ett ställe där flera
spår korsa varandra blir det alltså inte hunden
utan polisen som leder — givetvis omedvetet.
Överraskande är det också att från sakkunnigt
håll få höra, att tjurar visst inte äro ilsknare
på rött än på andra färger.
”Till myrstacken komma förr eller senare
alla för att tänka en stump”, konstaterar Harry
Martinson i ”Midsommardalen”. Man skulle
kunna utvidga påståendet, ty inför djur
överhuvud ha filosofiskt och poetiskt anlagda
naturer gärna stannat i begrundan. Hur
kommer det sig då att de iakttagelser som under
tidernas lopp gjorts äro till den grad
otillförlitliga? Det kan inte förklaras utan en
hänvisning till den svaghet, som vidlåder all oskolad
iakttagelse: man ser det man vill se. Den ena
av de två viktigaste felkällorna betecknar Katz
som den antropomorfistiska. Det är det
misstag som djurvännen begår, då han i djurens
handlingar partout vill se utslaget av en
mänsklig eller människoliknande intelligens.
Det kunde vara av intresse att göra en
litteraturhistorisk undersökning av djurvänlighetens
psykologi; sannolikt skulle man —• vid sidan
av andra typer — finna exempel på diktare,
som efter besvikelser i människornas värld
drivits att betrakta djuren som överlägsna
människorna inte bara i förstånd utan också
i en rad moraliska egenskaper. En sådan
utveckling förutsätter naturligtvis starka
verkande krafter men är inte oförklarlig. I själva
verket begå vi alla antropomorfistiska
vantolkningar, till exempel då vi nödvändigt vilja
tolka in något av vår egen individualitet i en
människa som vi hålla av. Gud skapade
människan efter sitt beläte, men människan
uppfattar andra människor med sig själv som
modell, och i vissa fall kan den metoden
användas även på djur.
Då den antropomorfistiska uppfattningen
utsatts för kritik ha godtrogenhet och
charla-tanism blandat sig i spelet. Resultatet har
blivit försök liknande dem med ”kloke Hans”
eller Elberfeldhästarna, vilka kunde förvandla
allmänna bråk till decimalbråk eller dra ut
kvadratrötter i huvudet. Katz framställer dessa
numera avslöjade prestationer som varnande
exempel, vilka mana djurpsykologen till största
försiktighet.
Misstag av annan art begås av dem som
anse att djuret är en maskin. Ursprungligen
ville man nog bevisa att människan är en
maskin, men man har närmast tillämpat tesen
på djur och småbarn, vilka ägna sig bättre
som försöksobjekt. På det viset ha reflexologer
och behaviorister studerat
inlärningsprocesserna med utgångspunkt i stramt
materialistiska teorier, men deras försök ha varit dels
ensidiga, dels så omsorgsfullt
laboratoriemäs-siga, att de inte erbjudit några som helst
anknytningar till försöksdjurens naturliga
livsbetingelser.
Det är synd att Katz’ arbete blivit så
bedrövligt illa översatt. Det hade annars utan vidare
kunnat rekommenderas som en förträfflig
handledning i alla de tvistefrågor som röra djurens
psykologi. Katz går nämligen en annan väg
än de båda nämnda ytterlighetsriktningarna.
Han kommer visserligen inte så snabbt fram
till målet, men å andra sidan har man en
känsla av att han håller sig betydligt närmare
verkligheten. Eftersom djurens psykologi är
av stor betydelse för den som vill förstå
människans, kan man också i hans bok här och
där hitta värdefulla erinringar till de
schematiserande psykologiska riktningar som för
närvarande åtnjuta det allmännaste anseendet.
Sålunda har det experimentellt ådagalagts, att
näringsbehovet är starkare än sexualbehovet
men i sin tur kan besegras av fruktan. Ibland
träder en instinkt fram som den starkaste, men
förändras betingelserna kan en annan bli den
mera påtagliga. Insikten om detta skulle
kanske kunna bidra till att lindra en del alltför
våldsamma driftpsykologiska generaliseringar.
Man skulle till exempel kunna uppställa en
fråga som denna: Från vilka samhällsklasser
kommer psykoanalytikernas och
individual-psykologernas klientel, under vilka betingelser
ha de levat? Kanske skulle det visa sig att
det endast är hos de i viss mån av livet
bortskämda, de lediga och oberoende, som det
medvetna och undermedvetna får tid att
koncentrera sig på sexualia eller personlig prestige.
Djurpsykologi är ett ämne som ligger oss
så pass nära, att en rapsodisk och ganska
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
