Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fangen, Ronald, Kristendomen och vår tid, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dag. Se, vilken förändring! Det har verkligen
inträtt en förändring, medger Fangen, som
på ort och ställe övertygat sig om saken.
Vissa förhållanden äro obestridligen bättre
nu än förr. ”Men om det då i stället kommer
in i folket ett tillstånd av inbördes
spionerande, av angiveri, en atmosfär av
misstänksamhet, ångest och hyckleri — har man då
i själva verket vunnit någonting moraliskt?
Låt oss säga, att planlösheten, mållösheten och
hopplösheten är försvunna, övervunna. Men
när då i gengäld all personlighet är
förbjuden, om den inte fogligt låter sig inpassas
i det härskande systemet — kan det betyda
någon moralisk vinning? Det råder inte
längre anarki — men är det moraliskt
värdefullare, att enhetens beskyddare heter
terrordisciplin, överfulla fängelser och
koncentrationsläger?”
Den gud nazismen tillber är den ariske
national- och rasguden. Han är en projektion
av den tyska folksjälen, han är bunden vid
”Blut und Boden”, är en typisk regionalgud
och betecknar, säger Fangen träffande,
reli-gionshistoriskt sett en tillbakagång till
judendomens mest primitiva stadium. ”Det är
ingenting denne tyske gud mer liknar än den
judiske national- och stamguden — i sin mest
primitiva och trånga form.” Vad som
inträffat är att ett stort kulturfolk mitt i Europa
sagt upp ”anden” tro och lydnad och
återgått till en förhistorisk religionsform.
Om man bortser från Sovjetryssland, har
det, skriver Fangen, inte på århundraden
existerat en så despotisk, oförsonlig intolerans
och ett sådant förtryck av åsiktsminoriteter
som i Tredje riket.
Till skillnad från nationalsocialismen, som
är en nationell-mystisk rörelse, är
kommunismen internationell-intellektualistisk. Detta är
den viktigaste skillnaden mellan de båda
politiska religionerna. Men de ha många likheter.
Båda äro t. ex. imperialistiska. Vidare är
Marx’ proletariat liksom Hitlers arier ett
ut-korat folk, ett nytt Israel, som en dag skall
bliva jordens herre. I den ena religionen
spelar ”juden”, i den andra ”borgaren”
djävulens roll. I människouppfattningen
koncentreras nazismens och kommunismens
motsättning till kristendomen, och i denna centrala
fråga likna de varandra som två
vattendrop
par. För båda är människan uteslutande ett
kollektivväsen. På båda hållen är det
förbjudet att vara en ”individ”, en ”personlighet”.
Den moderna kollektivismen är ett försök att
nå fram till gemenskapen på en genväg, som
går människan förbi. Att människan
uteslutande är ett kollektivväsen, ”bevisar” man
genom att upprätta våldsstater, ”där
människan inte får rätt och tillfälle att vara något
annat än kollektivväsen”. Med all rätt ser
Fangen häri ”den mest absoluta och hopplösa
nedvärdering av människan som historien
sett”.
Men är inte kommunismen uteslutande en
rysk angelägenhet och nationalsocialismen en
tysk? Kunde man inte låta andra folk få sköta
sig själva? Vad ha vi egentligen att göra med
tyskarnas nya Weltanschauung, vad angår det
oss, att Niemüller sitter i fängelse i strid mot
den tyska domstolens utslag, vad röra
förhållandena i Ryssland oss? Resonemanget är
inte ovanligt. Men Fangen förklarar det för
ohållbart. Vi bebo denna planet tillsammans
med andra människor, och vad som sker på
densamma angår oss i högsta grad. Som
kulturmänniskor ha vi både rätt och plikt att
värdera vad som sker. Fangen påminner om
Dreyfusprocessen: det fanns inte ett folk i
Europa som ville betrakta den som en
uteslutande fransk angelägenhet.
Kristendomen är den väg till räddning som
Fangen pekar på. Kristendomen är å ena
sidan individualistisk; den återskänker
människan det värde, som diktaturideologierna
vilja beröva henne. Å andra sidan är den
universell, den vill omfatta alla, försona och
ena alla utan hänsyn till ras eller klass. De
sociala problemen skola enligt kristendomen
lösas på försoningens väg. Men man löser
icke något problem genom att förneka det —
och ”allra minst löser man det sociala
problemet genom att ’likvidera’ en ras eller en
klass och sedan påbjuda dem, som finns kvar,
att vandra runt i ett evigt, krampaktigt
för-tjusningsrus”!
Så långt följer man gärna Fangen. Inför
andra saker i hans bok ställer man sig mer*
tvekande. Inom vissa kristna kretsar är det
högsta mod för dagen att rynka på näsan åt
demokratien, friheten och humanismen. Det
är framför allt Karl Barths eftersägare som
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
