Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fangen, Ronald, Kristendomen och vår tid, anmäld av Gustaf Lundgren - Kihlbom, Asta, England av i dag, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
visa denna attityd; att det hos den berömde
teologen själv inte finns någon tendens i
denna riktning framgår med önskvärd klarhet
av hans i vintras utgivna skrift ”Die Kirche
und die politische Frage von heute”. Ronald
Fangen är minst av allt någon andefattig
eftersägare av Barth. Men nog bli de tre
nämnda tingen alltför njuggt behandlade av
honom! ”Hela denna förnäma treklöver,
denna stora praktparad: demokrati, frihet,
humanism — den tar sig inte ens bra ut
längre”, säger han med lätt hån. Men det är
inte sant, att denna ”treklöver” gjort
bankrutt, inte principiell bankrutt i varje fall, även
om det kan se mörkt ut på grund av
motståndarnas fräcka oförvägenhet och yttre
maktresurser. Vem vågar påstå, att t. ex. Pär
Lagerkvists eller Thomas Manns kämpande
humanism inte ”tar sig bra ut” i denna tid? Vad
som behövs nu är just en kulturell allians
mellan kristendomen å ena sidan och den
”förnäma treklövern” å den andra. Hos
Thomas Mann bevittna vi ett försök att få
till stånd en sådan allians. Att försöka komma
humanismen till livs är att såga av den gren
man i alla fall själv sitter på. Vår västerländska
kultur vilar, som Thomas Mann med
eftertryck framhåller i sina sista skrifter, på två
grundpelare. Deras namn äro kristendom och
humanism. Gemensamt för båda är
vördnaden för livet, och därför kunna de
tillsammans bilda front mot de båda tidsmakter,
vars gemensamma kännetecken är
likgiltigheten för människoliv. Gustaf Lundgren
England av i dag
ASTA KIHLBOM: England av i dag.
Gleerups. 8: 50.
Om doktor Asta Kihlboms verk gäller i allra
högsta grad, att det fyller ett behov. Intresset
för England är utomordentligt starkt i Sverige
för närvarande, och något arbete fullt
jämförligt med doktor Kihlboms föreligger inte på
vårt språk. ”England av i dag” synes ju vara
ett ganska stort ämne, särskilt när materialet
behandlas på det sätt, som här sker.
Framställningen är systematisk, och den eftersträvar
fullständighet. De aspekter av engelskt liv som
tas upp till behandling — rättsväsendet,
poli
tiken, skolväsendet, universiteten, förvaltningen
och de sociala förhållandena — får en
synnerligen ingående och allsidig belysning.
Naturligtvis kunde en skildring av detta slag även
ha innehållit åtskilligt, som författarinnan inte
har tagit med. Pressen, litteraturen, industri,
banker, industri och kyrka utgör också
väsentliga delar av England av i dag. Men om
författarinnan hade utsträckt sin skildring även
till dessa områden, skulle hon antingen ha fått
ge sitt arbete ett betydligt större omfång eller
också begagnat en helt annan disposition. Den
metod hon har begagnat — att grundligt
behandla vissa väsentliga aspekter av ämnet —
har enligt anmälarens mening gett ett mycket
gott resultat.
Det förefaller mig, som om författarinnan
skulle ha lyckats bäst med kapitlen om
rättsväsendet, parlamentet samt skolor och
universitet. Framställningen vimlar av värdefulla
observationer om smått och stort, vilka
skvallrar om intensiva forskningar och god blick
för det väsentliga. Kanske kan man dock
någon gång känna sig frestad att reagera mot
en detalj kärlek, som hotar att ta loven av
viktigare ting. Jag tänker härvid särskilt på
kapitlet om sociala förhållanden, som
visserligen innehåller utomordentligt värdefulla
redogörelser för vissa egendomligheter inom
engelsk överklass — exempelvis adelstitlarna —
men som verkligen inte ger någon
föreställning om det moderna engelska samhällets
struktur. De sociala överskikten spelar i
England en större politisk roll än någon
annanstans, men i en skildring av England av i dag
borde även vad som nedanom är ha
behandlats på något sätt. Skildringen av titlarna har
emellertid genom sin fullständighet ett
betydande värde.
Bokens första kapitel är betitlat ”Ras och
språk”. Skildringens klarhet och fullständighet
samt författarinnans goda filologiska
underbyggnad gör läsandet även av detta kapitel till
ett stort nöje. Det är bara beklagligt, att
författarinnan har missprytt skildringen med en
hel del lösa påståenden och hypoteser å la
Alfred Rosenbergs raslära. I en skildring av
detta slag borde man vara förskonad från
kann-stöperier i nationalkaraktärsgenren.
Engelsmännen har, försäkrar författarinnan, både
keltiskt och germanskt blod i växlande
proportioner: ”Likväl förete de i ovanligt hög
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
