Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dukes, Sir Paul, ST 25, anmäld av Rütger Essén - Bergman, Johan, Pompeji och Herculaneum, anmäld av Olof Vessberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mer än enbart en tillförlitlig teckning av de
yttre förhållandena. Han levde med ryssar och
bland ryssar under en tid av terror, elände och
skräck, och han levde ett farligare liv än någon
av denna omgivning.
Stalins Ryssland — ett hårt polis- och
ståndssamhälle — är utomordentligt olika
”krigs-kommunismens” skräckfyllda anarki. Endast
terrorn består — den allestädes närvarande,
i rysk historia aldrig frånvarande terror, som
är motpolen till den ryska mentalitetens levande
mänsklighet och enkla hjärtevärme — den
grundläggande paradoxen i ryskt psyke.
Det finnes icke många utländska
första-handsvittnen från den epok författaren här
behandlar. Och flertalet av de få som finnas
ha, liksom ryssarna, under de fruktansvärda
upplevelserna berövats all sinnesbalans. Men
detta gäller icke Dukes. I det hänseendet är
hans föreliggande bok av allt att döma unik.
Rütger Essén
Pompeji och
Herculaneum
JOHAN BERGMAN: Pompeji och
Herculaneum. Natur och Kultur. 11: 50.
I sin bok ”Pompeji och Herculaneum”
citerar professor Johan Bergman Goethes
entusiastiskt beundrande kommentar till den
nyfunna Alexandermosaiken från Pompeji,
vilken Goethe hann se kort före sin död i en
teckning. Han tillägger, att eftervärlden
kanske svalnat något i sin beundran under
intryck av den nyktra och kritiska
objek-tivism, som utmärker vår tid. För Johan
Bergman måste en sådan objektivism, den
kalla opersonlighet med vilken vår tids
humanistiska vetenskap dissekerar sitt offer, ofta
förefalla avskräckande. Ty själv går han ännu
till sitt ämne med en ynglings glödande
entusiasm däruti skiljande sig mycket från många
nutida ynglingar och noviser i de
humanistiska vetenskapernas tjänst.
Bergmans nya Pompejibok, som nu
utvidgats att omfatta även Herculaneum, bygger
på den gamla och är till stor del en ny,
reviderad upplaga av detta arbete, vilket utom
all fråga utgjort författarens bästa
populär
vetenskapliga verk. Det utkom första gången
1900 och i en tredje reviderad upplaga 1926.
Arbetet framträder nu som en helt ny bok
icke blott genom det tillfogade partiet om
utgrävningarna i Herculaneum; det har också
för övrigt delvis nyskrivits och dessutom fått
en lysande utstyrsel.
Mycket har hänt på detta forskningsfält,
sedan Bergmans första Pompejibok kom ut.
Till denna tid hör exempelvis utgrävningen av
Mysterievillan med dess sköna målningssvit
och raden av hus i den nyutgrävda delen av
Strada delFAbbondanza sådana som valkeriet,
Casa del criptoportico, det särdeles
välbeva-rade thermopoliet, Menanders hus, där man
1930 fann den stora silverskatten, och Loreius
Tiburtinus’ magnifika hus med dess stora
parkanläggning. Hela denna ”nya” del av
Abbondanzagatan företer nu den mest levande
gatubilden i Pompeji med väl konserverade
fasader, rika på målningar, som äro friska
och fina i färgen. De skyddas mot solen, som
förut fått öva en förödande verkan i Pompeji
och överhuvudtaget ha
konserveringsmeto-derna under de senaste åren haft en lysande
utveckling. De ha i särskild grad firat
triumfer i Herculaneum, där man bland annat i
ganska stor utsträckning kunnat konservera
trävirke i husens inredning. Herculaneum
ligger för närvarande på sätt och vis i
intressets blickpunkt inom italiensk arkeologi.
Svårigheterna vid utgrävningen, beroende icke
minst på att två moderna städer ligga Över
den antika staden, ha gjort att den effektiva
utgrävningen efter sjuttonhundratalets
skulpturplundringar och adertonhundratalets
sporadiska försök började först under den
nuvarande italienska regimen; den har pågått i
drygt ett decennium. Herculaneum kunde
aldrig — som Pompeji — plundras redan i
antiken; den täcktes av ett obevekligt, många
meter tjockt slamlager. Staden låg på
Vesu-vius’ sluttning och nåddes först av askregnet.
Tiden var alltså knappare där än i Pompeji,
befolkningen flydde hals över huvud och
hann inte medföra sina ägodelar i större
utsträckning. Därpå beror den stora rikedomen
på lösfynd i Herculaneum. I vissa fall ha
också de täckande lagrens beskaffenhet varit
av den art att husen och deras inredning
konserverats särskilt väl. Endast en mindre del
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
