Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergman, Johan, Pompeji och Herculaneum, anmäld av Olof Vessberg - Beckman, Bj., Vid öde vatten, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av staden, strandkvarteren, har hittills
utgrävts och ännu ligger största delen av
Hercu-laneum som ett lysande löfte, vars
uppfyllande vi ha anledning att vänta på med
otåliga förhoppningar. Staden kommer säkert
att ge en rik skörd av konst och kanske också
en komplettering av den bevarade antika
litteraturen. Det var inte bara en vanlig
små-stadsbefolkning, som levde där, utan många
rika romare hade sina sommarvillor i staden
och omgivningen.
Över dessa nya utgrävningar, vilka i
sammanfattning först publicerats av de italienska
grävningsledarna Maiuri och della Corte,
liksom över Pompeji i dess helhet, stadens
undergång vid Vesuviusutbrottet, dess gator
och torg, privathus och offentliga byggnader,
dess konst och hela stadens liv sådant det,
ofta mustigt livfullt, träder fram i inskrifterna
har professor Bergman skrivit en — det måste
fastslås — utomordentlig populärvetenskaplig
framställning. Enligt anmälarens mening har
han med denna bok gjort sitt hittills allra
främsta arbete under sin långa verksamhet
som populärvetenskaplig författare — boken
om Pompeji och Herculaneum står där i en
särklass. De uteslutningar som måst göras i
den gamla Pompej iboken för att ge plats åt
allt det nya har endast haft en mycket god
effekt; framställningen har blivit koncisare
och sakligare. Fastän boken, på för Johan
Bergman karakteristiskt sätt, är skriven i en
form, som gör den tillgänglig för klassiskt
obildade, blir den utan tvekan även till stor
nytta och glädje för klassiker. Därtill
bidrager den storartade och väl valda
bildutstyrsel (med helsidesplanscher), som boken fått.
Bildurvalet har lyckats förena viktigt
gammalt, som måste med, och en rik samling
bilder av de senaste årens grävningsresultat,
alla ypperligt reproducerade.
Skola några anmärkningar riktas mot
denna bok gälla de framför allt
organiseringen av bildmaterialet. Sällan eller aldrig
förekommer i texten en hänvisning till var
bilden befinner sig; ofta är den långt borta
från det textställe den skall illustrera. Det
kan också hända, att vid en utförlig
beskrivning av exempelvis en målning, sid. 201—
202, ej ett ord nämns om att det finns en
bild. Det är förargligt då denna, som i
cite
rade fall, befinner sig cirka femtio sidor
därifrån. Då bildmaterialet är så ypperligt, är det
synd att det inte ordentligt koordinerats med
texten. Den långa noten sid. 299 är illa
korrekturläst och därför delvis obegriplig. En
något fylligare framställning av de senaste
Herculaneumgrävningarna kunde varit
önskvärd men var kanske av utrymmesskäl
omöj-Hg-
Dessa detaljanmärkningar förringa icke
värdet av denna bok, för vilken vi ha all
anledning att vara författaren tacksamma.
Olof Vessberg
Kortare anmälningar
BJ. BECKMAN: Vid öde vatten. Wettergren
& Kerber. 3: 75.
De sonetter, som bilda diktsamlingen med
ovanstående titel, ha lagts i munnen på en viss
Matts Henrik Brink, en stofil till lektor,
mis-antrop och naturligtvis inbiten ungkarl, ehuru
han säkerligen en gång i tiden haft rum för
vekare känslor. Poeten fasthåller genomgående
sonettens form, som han behärskar ganska väl.
En och annan gång kan den poetiska svadan
bli alltför våldsamt forsande. Men
understundom händer det, att man möter fyndiga
uttryck för en besk livserfarenhet. Den gode
lektorn, vars frostiga öde man i versifierad
form får sig till livs, blir nog i längden en
smula tröttsam som sällskap. Tvivelsutan mest
till sin fördel är han, då han låter groll och
gubbighet fara och anslår rent lyriska strängar,
som i denna variation ”Över ett tema av
Atter-bom”:
Det brann en gång en majeld i mitt sinne,
ett frusna tankars väm mot mörkrets makt;
nu samlas trötta krigsmän där på vakt,
förlamade av nederlagets minne.
I bittra drömmar hägrar ärans tinne
och kvinnoglam i riddarsalens prakt,
men pinad blick ger ej på bålet akt,
och långsamt falna lågorna där inne.
Då når ett sakta sus det tysta läger
ifrån den strand, som Lethes bölja skär,
på gråa vingar nalkas glömskans häger,
och stilla somna minne och begär:
kanske mig då till slut en demon säger,
hur livet tändes — när det slocknat är.
Johannes Edfelt
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
