Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon bryr sig ett dugg om mig. Nej, inte en
blick, inte ett leende hos de mötande tyder på
att de lagt märke till min existens. Jag har
nästan intrycket av att gå omkring med någon
sorts magisk ring, som gör mig osynlig.
Varför då det här pekandet? Varför denna
närgångenhet från statyerna, när mänskorna till
den grad lämnar mig i fred? Jag beslutar att
spela bronsmannen ett spratt. Det står
någonstans i en indianbok jag läste som ung, att
präriehunden är så nyfiken att man kan vrida
av hans hals bara genom att rida ett varv runt
honom. Om jag nu promenerar ett varv runt
statyn, så ska det väl ändå knaka i bronsen.
Nej, hans pekande, hotande hand följer mig
var jag går. Vad tusan kan han vilja mig? Jag
är ju bara resande på stan, jag promenerar
ju bara lite på gatorna och det kan väl inte
vara förbjudet. Jag vet att de har en mycket
effektiv hemlig polis här i landet, men mina
papper är ju klara, pass och allt. Ja, det kan
väl inte vara något fel med mina papper?
Egendomligt, alltid är man rädd för något,
aldrig är samvetet riktigt rent. Har jag
kanske begått något svek i mitt liv? Är det något
brott, som bronshanden pekar på? Jag måste
söka erinra mig, det är nog hög tid nu. Synd
att han ska vara en staty, så man inte kan
komma till tals med honom. Tänk om det
gäller den där stackars flickan på
universitetstrappan, tänk om jag ändå en gång i tiden
haft en historia med henne, tänk om hon gått
i alla dessa år och väntat på att föda mitt
barn. Men varför i så fall här i en främmande
stad, i en så oerhört främmande stad? Och
ändå är jag inte alldeles säker på att jag
kunde svära mig fri om det gällde. Nej, ser
man djupare på saken så har jag nog inte
varit som jag skulle mot kvinnorna. Det finns
mycket tårar i det förflutna. Egentligen är jag
nog en stor syndare, som man har rätt att
peka finger åt. Vad som gör saken verkligt
hemsk det är att precis på den plats där
bronsmannen står, där var fordom kåken och
avrättningsplatsen, där folk hudströks och
steglades. Jag har det från portiern. Han visste
särdeles bra besked om allt sånt. Det är rent
besynnerligt vad han hann berätta mycket
bara på några minuter.
Jag lämnar så obemärkt som möjligt
rådhustorget, där jag blivit så obehagligt utpekad,
och driver med mänskoströmmen utan att
i min förvirring tänka på vart det bär.
Brådskan och myllret ökas lavinartat när jag
kommer ut i fattigare kvarter. Efter mina
erfarenheter borde det kännas skönt att drunkna
i vimlet, men ibland blir man bara trist och
förödmjukad av att se alltför mycket folk. Vad
är det egentligen att vara människa, när
sådana massor slagit sig på saken. Att
försvinna i massan är ingenting annat än ett slags
död och jag förstår gott att man rentav kan
bli en berömd förbrytare för att rädda sig ut
ur den stora anonymiteten. Ja, får jag ströva
omkring länge i de här kvarteren, så börjar
jag väl till slut att sakna bronsmannens
uppmärksamhet.
Jag har kommit ut på en tämligen högt
belägen terrass och därifrån ser jag ned på
en sorts viadukt, en stretande, svart
stålkonstruktion av stor obarmhärtighet, där
mänskofloden strömmar fram på en bädd av grå
cement. Alla tycks ha oerhört bråttom. Massan
driver på massan. Jag mår illa av att se det
mörka tumultet. Och det mest beklämmande
är att viadukten inte leder till någon plats för
människor. Jag kan åtminstone inte se annat
än ett dammgrått, trasigt spöke till landskap,
ett söndersprängt inferno, krönt av en skyhög
pyramid, ett helt berg av roströda bilkadaver,
från vilka här och var gulgrå rök och röda
flammor slår ut.
Ja, hur går det med massan här på den
svarta viadukten? Alla de tumlande, bleka
ansiktena påminner mig om en flod strax
ovanför ett stort fall. De sugs aningslöst fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
