Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot avgrunden. Egentligen borde jag ropa en
varning till dem. De borde få veta vad som
väntar. Men jag är ju en främling här och
mitt inskridande skulle säkert missuppfattas.
Polisen tillåter nog inte något, som kan vålla
stockning i trafiken.
Till råga på allt känner jag mitt i tumultet
igen ett ansikte. Den barnsligt rundade
pannan och den allvarliga munnen, som redan är
en moders! Ja, det är hon, kvinnan från
universitetstrappan! Hur kom hon hit? Hon ser
blek och bekymrad ut. Ibland rör sig hennes
läppar och jag förstår, att hon alltjämt böjer
imperfektum av amo. Hur ska det gå för henne
i den här vilda trängseln? Ingen bryr sig om
hennes tillstånd. Alla ska bara fram, fram.
Tänk om det blir ett missfall, tänk om hon
föder ett dött, ofullgånget barn där ute mellan
sophögarna och dynamitskjulen. Herregud, om
jag bara kunde ta mig över klyftan som skiljer
oss åt. Om jag åtminstone kunde ropa något
till henne. Ja, fast vad skulle jag ropa? Jag
vet ju inte ens hennes namn...
Nu är hon för resten borta, uppslukad i
massan. Hur jag stirrar kan jag inte se henne,
min stackars lilla väninna. Ja, hon måste ha
varit min, för annars skulle det väl inte göra
så ont. Varför är allt så grymt och förvirrat
omkring mig? Jag avskyr den här stora
staden, som går så illa åt människorna. Det
är bäst jag vänder hem till mitt hotell och
sover tills jag får resa vidare. Men då måste
jag alltså söka mig nedåt de centrala delarna
igen. Jag går och går men det ser inte
centralare ut. Plötsligt står jag återigen och
stirrar på den där svarta viadukten. Jag har
tappat väderstrecken, jag har gått runt, som
man brukar i skogen. Samma grymma tumult.
Men Nina är borta, henne kan jag inte längre
upptäcka. Jag kallar henne Nina, fast jag
fortfarande inte minns vad hon heter. Jag
försöker med en ny riktning, går och går så
benen värker, men där har vi återigen den
fördömda viadukten. Nej, detta kan inte
fortsätta, om jag inte ska stupa av trötthet. Jag
får inte tappa bort mig här i labyrinten. Nu
ska jag gå rakt fram, bara precis rakt fram
ända tills jag råkar på en polis. Han kan säkert
säga mig vägen till mitt hotell. Herregud, jag
bor ändå på ett hyggligt hotell och har ett
ganska snyggt och välstädat rum. Fast vad var
det hotellet hette nu: Bel... Beli...?
Egendomligt vad man blir glömsk med åren. Men
får jag bara tag på en polis, så hjälper han
mig säkert på traven. Vidare bara.
Husnummer efter husnummer, kvarter efter kvarter...
Äntligen! Där står en konstapel i
gatukorsningen!
Poliserna har egendomliga svartblanka
vaxdukshattar här i stan och de ser ofta ganska
likgiltiga och melankoliska ut. Ja, de tycks
vara en mycket meditativ kår men som ändå
vid behov kan utveckla stor beslutsamhet och
även grymhet.
Konstapeln här i gatukorsningen står på en
pult och dirigerar trafiken med en taktpinne,
precis som en orkesteranförare. Det är ett
evigt forte. Min första känsla är indignation.
Varför intresserar sig inte ordningsmakten för
vad som sker ute på viadukten, där havande
kvinnor riskerar att klämmas ihjäl? Men jag
förstår att jag bara skulle förstöra min sak
genom anmärkningar. Med stor tvekan kliver
jag fram till trafikpolisen. Jag är rädd att han
ska bli ond för att jag stör honom i hans
viktiga värv, men han knackar artigt av hela
den stora trafiksymfonien. Lastbilschaufförer
stirrar med stela, blodsprängda ögon på
asfalten, som slutat att rinna under dem. Darrande
lyxbilar hatar mig så vindrutorna blir gröna.
Konstapeln ser mig frågande i ögonen. Jag
stammar något osammanhängande. Skrämd av
att livet omkring alldeles avstannat för min
skull, blir jag fullkomligt förvirrad och kan
mindre än någonsin erinra mig namnet på
mitt hotell. Jag bara mumlar något om, att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
