Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rum 349 har ingen dött på tre månader. Jag
måste göra ett högst misstänkt intryck. Ska de
nu ta och sätta in mig på någon anstalt?
tänker jag helt förskräckt. Men konstapeln vänder
sig blott med en beklagande axelryckning ifrån
mig, höjer taktpinnen och börjar åter att
dirigera trafiken, som ånyo med stumt dån brusar
omkring mig.
Helt försagd smyger jag in i en portgång.
Det här duger inte, jag måste absolut laga så
jag kommer ihåg namnet på mitt hotell. Det
gäller bara att rekonstruera förloppet. Vad
stod det på hotellvaktmästarens mössa? Vad
var det för namn som jag tyckte om klangen
på: Bel... Beli...? Nej, det är som förgjort,
jag får det inte över läpparna.
Det börjar skymma och blir allt
underligare. Vad är det här egentligen för en stad
och vad ligger den i för ett land? Nå, det ska
man väl ändå kunna få reda på. Här står ju
en gammal man med struma och säljer
tidningar. Och på dem kan man väl se vad det är
för språk som talas här. Tidningar, tidningar,
tidningar! Jag stirrar på löpsedlarna men kan
inte läsa något. Det måste bero på min
trötthet. Det skymlar för blicken och bokstäverna
dansar runt. Men får jag bara torka
glasögonen och besinna mig ett ögonblick, så ska
det nog gå bättre. Nej, hur jag anstränger mig
begriper jag ingenting. Bara ett meningslöst
virrvarr av bokstäver. Pressen här kan väl
inte stå så lågt, att man plockar ihop
bokstäverna hur som helst. Men hur har jag då
mig själv ovetande kunnat resa in i alldeles
okända regioner. Om det vore på månen kunde
inte tidningarnas innehåll vara mig mer
fördolt. Vad som helst kan hända i världen utan
att jag längre får någon vetskap om det. Jag
är avskuren från allt, allt.
Nu törs jag inte stå här längre och stirra.
Tidningsförsäljaren låtsar visserligen inte alls
om mig, men han måste ju undra. Jag plockar
fram en slant och pekar på ett av de
obegripliga bladen. Men han tittar förstrött på mitt
mynt och skakar bara medlidsamt på huvudet.
Till och med den gamle mannen med sin
struma ömkar sig över mig.
Vad ska jag ta mig till? Det är verkligen
hemskt att varken veta var man är eller vem
man är. Men herregud, jag har ju mitt pass!
Jag slår mig på fickorna med en liten stråle
av hopp. Nej, passet ligger i kappsäcken på
hotellet. Bel... Beli... å, jag orkar inte
försöka längre med namnet. Jag hittar aldrig mer
tillbaka till mitt hotell och jag får aldrig igen
mitt pass. Nej, ett giftigt tvivel på det där
hotellet börjar smyga sig in hos mig. Har jag
nånsin tagit in där? Och har jag verkligen
något pass? Kan det överhuvudtaget avgöras
vem jag är? Inte ens mitt eget namn är jag
längre säker på. Nej tänk, jag vet inte riktigt
vad min mor kallade mig. Allt har liksom
sugits upp i tystnaden och skymningen.
Det här är då den besynnerligaste resa jag
varit med om. Men det måste vara tröttheten
som gör mig så förvirrad. Passet måste ju
under alla omständigheter finnas. Jag får bara
inte ge efter för tröttheten utan tappert sträva
vidare. Undvikande de stora stråken, håller
jag mig nu till en smal och ganska fattig
gränd. Här bor bara gamla människor och här
är stilla. Katter, balsaminer och gamla, stilla
människor. Aska strödd framför en och annan
port. Ja, här strör de tydligen inte granris
utan aska där någon dött. Det bär utför, sakta,
mjukt utför. I mynningen till en tvärgränd
syns en kanal med gulgrått, stillastående vatten
och en rad höga, röda magasin, späckade med
hisskranar. Jag har sett den här kanalen förr.
Jag är alldeles säker på att jag har sett den
förr. Men när, var? Kunde jag bara dra mig
till minnes den saken, så skulle kanske allt
klara upp sig. Den här osäkerhetskänslan är
verkligen hemsk. Jag är inte alls säker på att
jag är jag längre. Men det är ju i alla fall jag,
som är osäker på att jag är jag. Eller vem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
