Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annars? Herregud, vilken sofistik, när allt
kunde vara så enkelt...
I nästa grändmynning ser jag återigen
kanalen, men dess vatten är nu mörkare,
nästan tegelrött. Och magasinen reser sig ännu
högre och skummare. Skrot och lump står det
med stora bokstäver på ett av dem. Det är
något hemlighetsfullt, fatalt över de där
magasinen. De ser ut som om i dem lagrats
oerhörda förråd av gammal tystnad.
Nu kommer en trubbig bogserare dragande
med en ändlös pråmrad. Det går oerhört
långsamt. Pråmarna är gamla avtacklade
segelfartyg. En och annan maststump och stormport
talar om deras förflutna ute på fria havet.
Namnbrädorna är övermålade som om de
skämdes. Alla pråmarna är lastade med skrot,
skrot, skrot. Gamla rostiga fågelburar,
plåtpottor, spannar, korsettfjädrar, järnsängar,
väckarklockor och eldgafflar. Avfall från gamla
döda hem. Pråm efter pråm med gamla
sönderfallna hem. Jag anade inte att det fanns så
mycket skrot i världen. Och aldrig har jag sett
en så melankolisk kanal.
Men jag förundrar mig inte längre över att
magasinen på andra stranden är så stora.
I dem förvaras ju det förflutna, hela det
förflutna, hela den väldiga rekvisitan. Tänk om
deras portar öppnades, vad skulle då inte välla
ut! Och tittar jag ned i vattnet, så står det lika
stilla som tankarna i huvudet på en slö åldring.
Det skulle inte förvåna mig om jag fick se
själve den skäggige Karon som styrman på
sista pråmen. Men där sitter i stället en kvinna.
Hon är alldeles naken och hon sitter på en
gammal kasserad sängbotten, full av rostiga
spiraler som ser mycket ondskefulla ut. Hennes
kropp lyser underligt vit mot allt det mörka
skrotet. Det är återigen hon, Nina, kvinnan
som böjde verbet amo. Hon har alltså ändå
räddat sig ur trängseln på viadukten. Jag vet
att hon har varit min. Hon är mycket stor nu,
det kan inte vara långt kvar. Herregud, ska
hon föda sitt barn bland all den här rostiga,
vassa bråten och på den här långsamma
pråmen och det här stillastående vattnet.
Hennes ögon stirrar uppåt och hennes ansikte är
blekt, extatiskt. Ja, det lyser så underligt i den
gula, sjuka, variga skymningen. Det är hon,
den älskade. Men gode Gud, det var ju då,
det är ju inte nu. Hon är ju ett
ungdomsminne. Det är ju därför hon sitter bland allt
skrotet. Hur kan hon vänta ett barn, då hon
är ett ungdomsminne? Men jag är kanske
också bara ett ungdomsminne. Det är kanske
inte alls nu utan då... Jag vet varken ut eller
in längre. Inte kan jag komma ihåg namnet på
mitt hotell och inte minns jag vad irene
betyder och inte vet jag om jag lever eller är
död. Ack, om jag bara fick tala med henne,
säga ett enda ord till henne. Då skulle kanske
allt klaras upp. Jag måste ut på kajen och
ropa till henne, ropa, ropa. Nej, det är som
om tungan satt fast i munnen, inte ett ljud får
jag fram. Och nu är hon borta och med henne
pråmarna och magasinen. Ja, alltsammans
borta i en dimma, ett drivande töcken. Men
jag får inte ge efter, jag får inte sjunka ner
i det där töcknet. Jag måste gå och gå, så
kanske jag ändå rätt som det är står framför
mitt hotell. Om jag bara begrep varför inte
lyktorna tänds. Nej, gatubelysningen är helt
enkelt eländig. Och alla butiker är stängda och
mörka och inte lyser det från ett enda hem.
Spökbilar susar fram utan strålkastare och
mänskorna fladdrar förbi mig som halvt
omärkliga skuggor.
Är staden verkligen mörklagd eller är det
mina ögon som inte orkar längre? Är det
kanske jag som håller på att bli blind. Nej, jag
är inte blind, för då skulle jag väl stöta emot
folk och husväggar och bli överkörd. Men jag
vacklar ju fram utan att så mycket som snudda
vid något hårt. Nej, min syn är snarare så
onaturligt skärpt, att jag ser även det som
inte finns. Och nu är det som om jag sprunge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
