Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARIKA STIERNSTEDT
OM MOA MARTINSON
Det var diktarafton i Auditorium i
Stockholm en kväll på senhösten 1937 till förmån för
hjälpverksamheten till det republikanska
Spanien. En rad yngre eller äldre författare lät
höra sig, ganska tappert kämpande mot de
ojämna akustiska förhållandena i den måhända
inte alldeles fullsatta salongen. Jag satt illa och
lyssnade stundtals inte.
Men plötsligt fångades mitt intresse av en
för mig ny gestalt som kom in på scenen: det
var en kvinna som raskt trätt fram där och
utan att bry sig om talarstolen eller skänka
välkomsthälsningen någon vidare
uppmärksamhet börjat tala, eller läsa upp. Snarast
kortvuxen, litet bred och trygg, klädd i höghalsat
svart med ett smalt vitt rysch omramande det
energiskt byggda ansiktet, stod hon rätt och
slätt ute på scengolvet, intill ett bord mot vilket
hon då och då tog stöd. Rösten kom lugnt,
tydlig, den låg väl till för att höras. Inga hetsiga
tonfall i avsikt att försöka nå dramatiska
effekter. Emellanåt gjorde
talarinnan-uppläserskan en kort gest med ena armen eller bägge
armarna för att slå fast en sats, och det skedde
mycket bestämt men likväl måttfullt. Enkelhet
låg över hela framträdandet, där fanns ingen
tveksamhet eller tafatthet men lika litet något
pretentiöst.
Sådant lärs inte ut. Där fanns vad man
kallade ras, innan ordet blev missbrukat såsom
på sina håll i vår tid: en sorts inre värdighet.
Den som på detta vis trätt i rampljuset var
Moa Martinson och det är möjligt att hennes
part i aftonens underhållning för många i salen
kom att passera bland de mindre bemärkta:
jag minns inte att hon skördade de häftigaste
applåderna. Men för mig i varje fall utgjorde
hon kvällens största behållning.
Ty genom hela hennes produktion med dess
lättpåvisbara ojämnheter, dess sökande mellan
stilarter, dess vacklan eller skenbara vacklan
mellan romantism och sagoton å ena sidan och
sällsynt bitande realism å den andra, dess
förlöpningar någon enstaka gång, hade jag dock
alltid tyckt mig finna en grundton av just
denna inre värdighet. Den var det
sammanhållande bandet, en stark personlighets särmärke,
och min uppfattning bekräftades alltså nu av
det visuella intrycket från Auditoriums scen.
Moa Martinson har en osedvanligt
fängslande och intresseväckande utvecklingshistoria
bakom sig, såväl litterärt som mänskligt sett,
samt omkring ett halvt dussin volymer till
dato. Benämningen proletärförfattare täcker
typiskt hennes bana: vuxen ur folkdjupet, har
hon skildrat detta folkdjup utan tvekan om
kursen. Målmedvetet, ja, med stolthet har hon
gjort sig till en dess tolk: inga sidobligningar
åt andra håll. Den inneboende poetiska lusten
hos henne skulle åtminstone i tidigare, mer
okritiska år — hon är nu i medelåldern —
kunnat tänkas ha inlett henne i frestelsen att
följa vissa konventionella mönster: man
stannar med litet skräck vid eventualiteten av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 00:51:41 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-7/0017.html
