Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MOA MARTINSON
hela månader, halva år, och den unga hustrun
fick sitta mycket ensam. En episod från dessa
hårda tider återges i ”Kvinnor och äppelträd”.
Hustrun Sally där har krupit in i den lilla
stugans kammare och ligger på golvet på en
provisorisk bädd, hon ska åter föda ett barn,
hon vrider sig och stönar. Hon är ensam,
torpet ligger ensligt, skog runtom, mannen är
efter barnmorskan men har väl träffat bekanta,
det vet man vad det innebär, eller om han
rymt, borta är han — och hon ligger på golvet
och föder sitt barn, men tyst! Hon får inte
skrika för att inte väcka och skrämma de
andra små! Det är en både bedrövlig och
gripande skildring, tills äntligen: — ”darrande
av ömhet, av glädje trots allt, sveper hon
trasorna om honom (den nyfödde), tar honom
intill sig och ligger ner”.
”Och månen hänger över stubbarna, ser ner
på Flanderns slagfält och över Nordatlantens
konvoj er, över mörka världsstäder som väntar
på luftangrepp, och månen har inte tid med
nyfödda barn just nu. Han har sett så många
födas i stad och på land, på höskullar, i kojor,
stall och i skogen. Litet varstans föder man
barn. Föder dem ett och ett. I Flandern dödar
man inte ett och ett, barn som fötts ett och ett
dödar man i massor därute i Europa just nu,
skjuter dem i trasor kolonnvis. Månen hänger
och glor intresserat över Flandern.”
Införandet av den stumma himlakroppen
här, som, medan torparhustrun i ensamhet och
övergivenhet födde sitt femte barn, hänger och
”glor intresserat” på massmördandet, är äkta
Moa Martinsonskt. Hon för gärna det enskilda
lilla ödet, tragiskt eller idylliskt, eller komiskt,
de individuella episoderna kort och gott, ut
i vidare banor, hon glömmer aldrig att världen
är stor och rymmer mycket, den har otaliga
variationer, men den är också full av ideligen
återkommande ett och samma.
Om hårt liv, om svält och umbäranden
handlar naturligtvis i stor utsträckning Moa
Martinsons litteratur. Men anmärkningsvärt är hur
MOA MARTINSON
ofta hon ändå lyckas få sol att glimta till däri:
varje liten glädjekälla tillvaratas, varje litet
takdropp där sol speglas, varje sparsam
möjlighet att i kärv, ömsint poesi förvandla triviala
vardagsting liksom även att ge olikartade
uttryck för skönhetslängtan, trumpna, tafatta
utslag av mänsklig värme. Sålunda exempelvis
detaljen om mors blommor i ”Mor gifter sig”,
den konstlösa blomdekoreringen som Mor
målade upp med billigt blåelseblått på den
vita spismuren, hur man än flyttade från den
ena ledsamma platsen till den andra, eller
glädjen över en bit ny gardin, ett litet
trä-snideri på liggsoffan, ”ekollonsoffan”, eller den
enkla hågkomsten av någon bemärkelsedag ...
Där spåras ett generöst gemyt, inte så alldeles
vanligt.
Helga Johanssons ungdomsår var ändå
mörka. Äktenskapet upplöstes genom att
mannen tog sitt eget liv. Två små söner i
åtta-och tioårsåldern miste hon på en gång genom
drunkning. Under dessa svarta tider läste hon
2. — B. L. M. 1939. VII.
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
