Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
mycket: det är tillåtet att gissa att hon på det
viset fann den bästa hjälpen att komma vidare.
Därom har hon till undertecknad skrivit:
”Naturligtvis älskar jag Gorkij.
Dosto-jevskij. Den senare höll på att komma mig
att förlora förståndet, jag var nere i en sådan
fruktansvärd social nöd när jag läste honom
att jag tror jag var grekisk katolik ett tag
och tänkte bli fullkomlig asket och svälta ihjäl
och lämna mina barn på fattigvården. Men
det gick över, tack vare goda kamrater som
visserligen var fattiga men hade sitt förstånd
i behåll. — — — Av våra dagars författare
måste jag nämna Knuth Becker och Halldor
Laxness som de modigaste i Skandinavien.
Men framför allt Nexø, som var den som en
gång gav mig mod att skriva en bok, han och
Ottar (fru Jensen). — Jag tycker om historia
och kan Fabian utantill. Inte vilken historia
som helst, men Carl Grimberg har verkligen
gjort oss arbetsfolk en stor tjänst, han har fyllt
en mission här, ty han har gjort historien
begriplig. Efter honom vill man ha fakta, det
förstod man inte före honom.”
Småningom blir det emellertid fråga om
mer än läsning. Den ensamma kvinnans vitala
och aktiva natur tvang henne att söka också
realiteter.
”Som Helga Johansson deltog jag i
organisationsarbete, valdes in i
(kommunal-)fullmäktige, trots jag var den fattigaste i socknen
och dåligt beryktad som syndikalist. Det var
en seger! Jag klarade mandatet med glans och
körde till och med i väg en greve Horn från
fullmäktige.”
I Stockholm, där hon periodvis tycks ha
vistats, drogs hon in i vissa politiska
klubbkretsar. Hon var ju talför, livlig, slagfärdig,
man förstår bra att hon fort och väl fick
gehör där. Dessemellan fortsatte hon dock
alltid med sina självstudier. Hur hon fick
böcker vet jag inte, lånade väl här, lånade
där, köpte om det fanns minsta möjlighet. Hon
tycks ha läst oerhört mycket och ständigt läst.
Under dessa jäsnings- och utvecklingsår måste
hon ha hunnit det otroliga.
— Moa Martinson läste aldrig skräp, säger
den nyss citerade signaturen Ottar, fru Elise
Ottesen-Jensen, redaktris den tiden för
tidningen Arbetarens kvinnosida.
Det blev genom fru Ottar och nämnda
tidning som Helga Johansson först kom in i
litteraturen och därom har Moa själv berättat
hur hon en dag i vredesmod sände Arbetaren
ett indignerat brev i någon social fråga. Fru
Jensen mottog sändelsen från den henne
alldeles okända författarinnan, lät inte avskräcka
sig av manuskriptets yttre, av dess
ofullkomliga stavning och syntax, sympatiserade, begrep,
rättade till så pass som var nödvändigt och
förde in artikeln. Den väckte intresse, och
under åren 1923—24 blev Helga Johansson
sedan en rätt flitig och uppskattad
medarbetare i arbetarpressen. — ”Jag skrev”,
säger hon, ”i Brand och i Arbetaren och i en
Göteborgstidning, de mest våldsamma
artiklar. — Från början hade det väl varit av
sentimentalt poetisseri jag började skriva, det vill
säga vad jag skrev i den första ungdomen.
Men 1920 började jag göra det av förtvivlan
över den hårdhet och den nonchalans som
visades de arbetslösa och deras familjer
genomgående i hela Sverige. Böndernas ovillighet
att sälja mat under krigstiden annat än till
gulaschpriser öppnade också mina ögon för
hur falsk viss patriotism är.”
Det har sitt värde att ta del av några prov
på den för litteraturvärlden fullkomligt
obekanta Helga Johanssons författarskap.
Det torde varit 3 mars 1923 hon debuterade
i Arbetaren under avdelningen Kvinnan och
hemmet med ett inlägg i abortfrågan, som då
var aktuell, och där hon hävdade
nödvändigheten av ökande ansvarskänsla hos
männen. I samtliga Arbetarenartiklarna genomgår
kravet på rättvisa, rent spel, ansvar. De rör
sig om ganska skiftande ämnen, sålunda om
alkoholismen, om kvinnornas deltagande i
föreningslivet, vilket då var relativt mindre
van
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
