Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
för en särskilt ömtålig människoplanta. Hennes
senare diktning har satt frukt av många
ensliga timmar med olika funderingar, under
lingonplockning ute på den väldiga öde myren,
eller vid lampan i stugan. Helga Johanssons
år har inte varit bortkastade för Moa
Martinson.
Naturligtvis måste man mycket högt skatta
mötet med det unga naturgeniet Harry
Martinson, som sedan blev Helga Johanssons andre
make. I litteraturen i egentlig mening blev han
den som debuterade först, och möjligt är väl
att denna debut gav henne mod att följa, säkert
också att samlivet intensivt måste ha utvecklat
dem båda. Hustrun hade skrivit i flera år, om
än i skymundan, mannen å sin sida gjorde sin
första bok färdig i det hem hon beredde honom
efter många år av färder och oro. På vilket
sätt eller i vilken grad dessa två, Harry och
Moa Martinson, konstnärligt varit varandra
till nytta ska jag emellertid inte alls här
försöka gå in på.
Redan på Helga Johanssontiden hade
författarinnan vågat sig på en roman,
”Pig-mamma”. Den hade accepterats av Brand, en
gång Hinke Bergegrens tidning, och flöt in
där på följetongsavdelningen. Efter detta
sändes den till ett mindre förlag, som dock
refuserade boken. Dess formella fel var vid denna
tidpunkt troligen ganska stora. Och så fick
romanen då mogna vidare i tysthet rätt länge,
den ligger väl delvis som underlag till ”Mor
gifter sig”, som framträdde hos Bonniers 1936
för att bli en av den boksäsongens framgångar.
Denna roman är alltjämt Moa Martinsons bäst
sammanhållna och mest helgjutna verk hittills,
även om man måste medge att några av hennes
yppersta sidor kan återfinnas på andra håll.
Det faktum att det legat en fullbordad
förstudie bakom ”Mor gifter sig” måste ha varit
välgörande för överblicken vid den senare
romanens utformning.
Debutboken var ”Kvinnor och äppelträd”,
1933, och den väckte strax uppmärksamhet,
åtminstone bland dem som verkligen
intresserar sig för nya tonfall och vaksamt lyssnar
efter dem. Den publiken är inte stor och det
är osäkert om den skapar ”best-sellers”, men
dess utkorade brukar inte sällan vinna i
längden. De nya tonfallen är sällsynta, det är sant,
ibland är de bedrägliga och har ljudit blott av
en tillfällighet. Men i fråga om Moa Martinson
misstog man sig inte, där fanns glimtar av
intensiv poetisk ingivelse mitt i den stundom
litet kaotiska framställningen. Boken har till
modell författarinnans första äktenskap,
sublimerat naturligtvis och fördelat på bokens två
huvudfigurer, de sinsemellan rätt olika
karaktärerna Ellen och Sally, barndomsvännerna. Så
existerar Ellen och Sally var för sig, den
skötsamma, allvarliga, relativt välbärgade Ellen
i Apeldal och den snärtiga, temperamentsfulla,
fattiga Sally i Mårbo, om vilket ställe
författarinnan uppger att miljön där — men endast
denna — är tagen troget ur verkligheten.
Första kapitlet ur debutboken, kallat ”Mor
badar”, är ett litet mästerstycke på blott ett
tjugutal sidor, fyllda av folklig poesi, ren som
källvatten, av drastisk berättarkonst och
till-knäppt men inte därför mindre verksam ironi
— samt av hjärta. Moa Martinson skäms inte
att visa att hon har hjärta, det vill där en viss
ålder till, den verkliga ungdomen är för blyg,
kanske också ännu för hjärtlös. Men Moa
Martinson har hunnit åldern och låter den blomma.
Moa Martinson skriver själv i sin enda
diktsamling, ”Motsols”, 1937:
Vore du skön som den ädela ros
med daggstänk på krona och blad
och vore du världarnas drottning därhos
och den främsta i stjärnornas rad
men visste slätt intet om kärlekens vår
om lidelsens gudsmakt i sorgernas år
och visste du intet om armodets kust
där allt är förbränt och intet är tröst
och visste du intet om armodets hus
där alla och envar blir utan
då är du en frostros på rutan.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
