Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MOA MARTIN SON
Diktsamlingen kan jag eljes i det hela glida
förbi, den är givetvis inte utan intresse, i
synnerhet som tankespel, men lägger ingenting till
vad som ändå finns att säga om författarinnan.
Som nummer två i bokraden kom romanen
— om man så kan kalla denna rapsodi —
”Sallys söner”, fängslande på samma speciella
sätt som alltid Moa Martinson genom klokhet,
finurlighet, träffsäker dialektik och det ovan
påpekade behjärtade sinnelaget, hur än sedan
orden emellanåt må mullra vanvördigt och
svordomar eller hädelser dansar fram. Dessa
två volymer har full klang av sin skapares
egenart, men färdiga konstverk är de inte.
Måhända kommer de en dag att, liksom kanske
”Pigmamma” till ”Mor gifter sig”, stå som
förarbeten till — vad vet jag? Någon mycket
imponerande sak . ..
De följande böckerna visar i varje fall en
ständig marsch framåt och fördjupande av den
nödvändiga konstnärliga insikten. ”Rågvakt”,
1935, har en avgjord märkvärdighet, ett av
dessa ypperliga partier som ofelbart signaleras
av varje kritiker. Det handlar om bokens
tidigare avdelnings huvudperson, det fattiga, bleka
gossebarnet som fick springa sig andfådd och
förbi vid sidan om oxspannen, teg upp och
teg ner, sommaren lång, för att fösa på de
tröga djuren, och som fick göra karldagsverke
”när frostnätterna kom i juni och det blev
nattväkt över den blommande rågen på
fjol-årsträdan”.
”Rågfältet, det största i hela landskapet, låg
där uppsplitsat av diken för frosten att åla
sig i. Oxtömmarna och allt vad linor och
tömmar heter delas ut och man ställer sig på
frontlinje vid ena änden av gärdet, en på var
dikeskant med linorna spända mellan sig, och så
är det att springa i kapp med frosten. Hela
linjen springer i jämn lunk utefter
dikesrenarna, allesammans med änden av en lina
i vardera handen, och linan släpar över de
unga rågaxen, håller dem i rörelse och frosten
flyr förvirrad. — — — man vågade inte
sluta rågvakten förrän den milda västan eller
sunnan blåste upp till vila och fred för åker
och folk. — — — Natten är kall och lång
efter en strävsam dag och frosten är envis,
det är att hålla ut varv efter varv tills solen
stiger. Det bärs ut dricka och brännvin och
tilltugg, man hugger en bit i förbifarten, tar
sig en sup, tuggar och springer med linorna
i frostdimmorna. — Oxfösaren som den minste
av dem alla fick den yttersta sidan av gärdet
och hade på så sätt ena armen fri och kunde
byta arm vid varje varv, men det kändes ändå
spm om armarna varit av varje morgon solen
steg, ty han måste gå med armen höjd högt
upp för att inte hans del av linan skulle sacka
för djupt ner i rågen. Ingen blev gladare än
han när befallningsman sade ifrån rågvakten,
ty sunnan var kommen.”
En sannerligen dyrbar kulturbild från —
när? Adertonhundratalets mellersta decennier?
Tidigare? Senare?
Småningom blir den späde
oxfösaren-råg-vaktaren vuxen man, gifter sig, blir familjefar
och gubbe, alltid lika, nästan helgonlikt tålig,
en släkting till bonden Paavo, ett frö till stor
godhet som aldrig fick något klimat att slå
ut i, så att det blev blomma och näring av
det, tacksam ändå för att han bara lever, för
att han en gång i tidens morgon verkligen
erhöll denna storartade plats som oxfösare! ...
Det är en lika rörande som tjusande skiss till
typ av en den kargaste torvans son, sann
ursvensk inför Vår Herre, med rötter i tegarnas
skuggigaste botten, värd att bevaras intill
många av vår litteraturs bästa. Men varför
låter författarinnan detta ämne stanna på
utkaststadiet och åldringen, allas på gården
”morbror” försvinna innan vi hunnit läsa mer
än halva boken? Detta är himmelsskriande
slöseri. Har hon inte litat på sin
inbillnings-kraft för att utföra honom och upphöja honom
till centralfigur, medan övriga bokens personer
lämpligen blir staffage? Hon tycks ändå känna
honom väl.
Eller var det någon sorts ärlighet som
förbjöd henne att berätta mer om honom än hon
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
