Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Om Moa Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MOA MARTINSON
gården, där Karlberg liksom Mias föräldrar
lever som statfolk, har han fått låna skjuts över
söndagen, häst och trilla. Mia byltas på med
kläder av mycket varierande slag och lyfts upp
i baksätet. Det känns högtidligt och en aning
skrämmande att bege sig ut i världen utan
Mor och det är lång åktur också, men resan
är ju gruvligt spännande. Man startar klockan
fem på morgonen i decembermörkret och
kommer i ljusningen fram till ett litet söndagstyst,
torftigt och grått torp, dit man sista biten
måst åka en knagglig, smal avtagsväg under
Kolmårdens jättefuror.
Det visar sig att Karlbergs brors familj har
ett skimmer av märklig romantik över sig.
Mannen är verkligen precis så vacker som
sagts, ”han var den vackraste man jag såg
under hela min barndom”, och hustrun har
för hans skull lämnat ett rikt hem där man
hade många fina hästar. Hon kan inte mer
se en häst utan att falla i gråt, och nu faller
hon också i gråten när trillan kör upp på
planen. Men trots detta är makarna lyckliga,
trots också att hustrun är blek och tärd, det
har ju kommit bra många barn i stugan och
hon orkar inte med dem. Dock, den vackre
mannen har realiserat mästerverket att lyfta
upp hela livet i torpet på ett sorts högre plan
genom själva sin egen inneboende ro och
andliga suveränitet. ”De är herrskap”, tänker den
åttaåriga Mia ... Och i rummet med tre fönster
och matta av bastsäckar som en gång kommit
med råg från Ryssland, med ett icke väggfast
skåp — vilket är en särskild finess! — med
remsor av vitt tyg vid fönstren och två tavlor
med Gud på väggen (båda likadana!) finns
också undret: en bokhylla. ”Bara fint folk
hade bokhyllor, det visste jag alldeles bestämt.”
”Det blev en underlig söndag.” Den klena
och sorgmodiga hustrun i huset befattade sig
inte med någonting och behövde det inte
heller, det var mannen och en tolvårig dotter
som skötte hela mottagningen. Trakteringen
var enkel, naturligtvis, litet förning hade
gästerna haft med sig, man visste att hemmet
hade det smått, det blev rågkaffe och skorpor
och småningom middag: raggmunkar med
lingon och sirap, pannkakor gräddade dagen
förut för att söndagsfriden skulle få vara
obruten. Allt ordnade den vackre mannen med
fulländad älskvärdhet och sinnesro och ibland
ett skratt i de bruna ögonen. Suggestionen av
förfining här inne blir till slut så stark att
brodern Karlberg, gästen alltså, måste smita
ut: ”Jag förstod att han skulle ta ut snuset”,
reflekterar den klarvakna Mia. ”Så var det.
Han gick ut och tog ut snuset här hos sin egen
bror.”
Det var nytt! Hemma brukade han spotta
på golvet... Nytt var också för Mia att en
man öppet visade sin hustru kärlek. På allt
sätt sparde han henne möda, han log mot
henne, han såg till att hon hade det bra. Han
dukade, han dukade av, han underhöll gästerna
för dem båda. Och nu kom det märkligaste.
Efter måltiden tog han en bok från bokhyllan
och började läsa högt. Det var ”Kristens resa”
och han ”läste utmärkt väl, bättre än någon
jag hört”. Och vad allt läste han inte om!
Fantastiska saker, oförglömliga! Ingenting
liknande farmors gamla ledsamma postilla!
Efter detta blev det sång, envar fick bidra
efter förmåga, och den tolvåriga dottern lät
höra verser som Far själv skrivit. Så säger
Karlbergs hustru Olga och vill nu gärna
framhålla lilla Mia, gästen som de fört med sig:
”Mia kan läsa så vackert utantill.” — ”Jaha,
då är det Mias tur.”
Blodröd i ansiktet värjer hon sig, men de
bruna ögonen skrattar så vänligt och hon
fattar mod, i grunden vill hon också
förfärligt gärna bidra till den underbara
underhållningen, och så deklamerar hon: ”Ensam på
en bänk vid vägen gamle tiggarn satt” .. . och
så ”Våren är kommen på sina kransar” samt
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
